caniggia

Var och besökte min morfar idag. I 87 år har han levt -- svindlande lång tid. Han är en kul prick, trots en krånglande höft och ständiga magsår. Han hade börjat cykla igen nu; nu så här när han opererat höften för tredje gången. Damcykel naturligtvis, så han slipper svinga upp benet över sadeln och hela konkarongen. Naturligtvis tyckte han det gick bra att cykla. Han skulle nämligen aldrig erkänna en motgång, min morfar. Ej heller skulle han försöka vara negativ. Faktiskt tyckte han att det aldrig gått bättre.
 - Uj, va' dä geck, tyckte han.
Han smuttade lite på kaffet och tryckte i sig en tugga egenhändigt bakade mandelkubb och sa som så att:
 - Dä' geck fattis så bra så ja' behövd'änte ens trampe i oppföra.

Men. Riktigt så bra gick det ju inte som när de cyklade till Stockholm den där sommaren 1938. De var några tonårskillar som tyckte det skulle vara lite småkul och cykla till Stockholm; ta en titt på landskampen mellan Sverige och Tyskland i friidrott liksom, som gick av stapeln på Stadion just det året. Cykla till Stockholm tänker du det är väl inte så långt. Nej, inte om man bor i Åkersberga kanske, men för en 17-årig ung bondson från mörkaste Småland, är det en rätt lång resa. Fast som han sa, min morfar:
- Dä' geck på e freda'natt ...