caniggia

I natt lirar Tre kronor-junisarna VM-final i Kanada, mot Kanada, inför en hel hög med fanatiskt galna kanadicker, som säkert är småfeta, inte amerikatjocka, men lite pizzafeta sådär, tillräckligt tjocka för att framstå fruktansvärt irriterande i sin kaxighet. Tjockisar ska vara glada och fryntliga som Edvard Persson, inte något annat. Oavsett hur många som är smygfeta där bland den kanadensiska publiken så är de svenska junisarna oehört trevliga att se på när de spelar sitt frejdiga spel.

Under min uppväxt närde jag en dröm om att bli NHL-proffs, ju äldre jag blir desto mer inser jag att det aldrig kommer bli verklighet, även om jag intalar mig själv att det i princip skulle räcka med att köpa ett par nya griller och snöra på sig, dra några skär på den nyspolade isen och köra några översteg -- NHL here I come liksom. Päjäärvi, Backlund och Tedenby lär förmodligen ta sig dit, om inte annat lär de firas duktigt i många år framöver om de tvålar dit Kanada inatt. Något jag ta mig sjutton tror de gör, Tedenbys dragningar på blå mot slovakerna fick mig att bubbelskratta. Underbart att se svenskarna spela så förbaskat flärdfullt och snudd på vackert, lite ryskt så där. Det klår de Kanada med.

Är då inte det en aningens underligt. Ni som läser den här bloggen har kanske noterat att jag har en förkärlek till den danske fotbollsspelaren Christian Poulsen, en gnuggare, en slitvarg, en kämpe. Majoriteten av alla andra fotbollsspelare jag älskar är också de riktiga jäkla hälssensklåpare. När det gäller hockey dock; då gillar jag de där tekniska lirarna. De sköna små som drar en 2-3 gubbar och stänker upp den i krysset efter att ha lurat upp målisen på borta-stå. Kan ha att göra med min vilja om att vara en aningens motvals, att inte riktigt vilja tycka som alla andra, att inte tycka som pöbeln om de där förbannad Denilson-finterna eller något annat ofog som dagens fotbollslirare kör med. För det är ju så man ska hålla på i fotboll om gemene man får säga sitt, och i hockey ska man ju vara hjärndöd och vilja slå sin motståndare på käften. Kan vara därför jag skulle älska om de svenska skönspelarna spöade äckel-kanadickerna med sin förbannade brunkar- och klubban-upp-i-arslet-hockey.

Stockholm i helgen. På pappafest. En fest där vi firade av den som senast blivit pappa. Vi i det här fallet var de gamla pluggpolarna. Vi har haft några sådana fester nu. De har börjat yngla av sig så smått. Vi brukar dricka öl likt i fornstora dagar på de där pappafesterna; så också den här gången.

Längst ner i en bunker som fått självaste Hannibal Lecter att mysa av välmående började vi förlusta oss på öl. Där hinkades, skålades och hyllades. Den nyblivne fadern fick en och annan välmenad ryggdunk som hyllning till hans lilla dotter; några hånade honom just för att han fått en dotter och inte som de; en liten glutt, en pojkslyngel, en snorig och högljudd grabbhalva.
- Män föder män, sa de i ett försök att framhäva sin troliga brist på manlighet,  eller om det nu bara var för att de var avundsjuka då den nyblivne fadern är hingstväxt och de själva får stoltsera med små,  yttepytte, pillesnorrisar. Hur som drack vi deras skål och garvade i kapp åt alla smädelser, inte minst då en gammal studentvän, som dessvärre inte kunde närvara, skickade sin hälsning per korrspondens. Den löd som så att dottern skulle komma att: "Få så mycke' stock!" Den stackars fadern satte ölen i halsen och såg ut som han nyss fått hemska inre bilder.
- Män föder män, kommenterades det lakoniskt och den stackars fadern fick sig en rejäl dos av mansgarv kastat rakt i ansiktet.

Senare på kvällen kom det fler avslöjanden från några i församlingen, också de väntade smått. En efter en faller de nu bort. En efter en ger de sig in i familjelivet: radhus, larm, Volvo, falukorv, hund, blöjbyten och allt annat tjosan som hör familjelivet till. Jag börjar känna mig som en ensam och tapper hjälte. Likt en ensam riddare rider jag ut och dödar drakar och kommer hemridandes i gryningen efter lyckat värv. Kvar är familjefäderna som vaktar sina döttrar. Gott så.

Kvällen i övrigt var helt lyckad, bortsett från att jag spillde någon jävla Tikka masala på min fina, stickade kofta, så det blev till att dra fram baljan när jag kom hem. Jävla indier, eller om det nu var ölen som var orsaken...

Idag fick jag en fråga. En fråga som var rätt så rakt på sak. Pang på så att säga. Det var en 15-årig tjej på högstadiet jag kommer i kontakt med genom jobbet som slängde fram den. Hon tittade på mig så där som bara en kaxig tonårstjej kan. Lutat huvud. Skeptisk blick. Fundersam min.
- Varför har inte du någon flickvän egentligen?
- Jag som är så snygg, smart och bäst menar du, svarade jag med ett flin.
Hon skrattade till, himlade med ögonen och sa: - Ja eller hur...?! tittade på mig och väntade på ett svar.
- För att jag är för egenkär, svarade jag med ett snett leendet. Det finns inget bättre i världen än mig helt enkelt.
- Jaha...
- Dessutom är jag en jävla besserwisser. Det är inte många som klarar av sånt.
- Nää. Det är klart, svarade hon eftertänksamt.
- Senn måste man ju träffa någon också, lade jag till, men då hade hon redan vänt sig om och skrek genom hela korridoren: - Hey! Nu vet jag! Jag vet varför han inte har någon flickvän! Han är så jävla ego!
Jag kunde inte annat än garva, samtidigt som jag kom fram till att man faktiskt måste träffa någon, sedan måste det ju klicka också -- eller funka. Ibland gör det det. Ibland inte.



Saknad.

Ni som följer den här bloggen som den förtjänar och som sig bör -- alltså sjukligt slaviskt -- vet att jag skrivit om en god vän till mig, som vi kan kalla Elof. Han har återigen nämnt att han tycker att bloggen bör handla mer om honom. Jag är ju därför inte heller den som är den utan tillgodoser ju gärna folk, även om underrubriken inte direkt är Om inget och allt och lite Elof.

Hur som haver lyckades Elof den här helgen med konststycket att, och nu varnar jag pryda läsare, beskriva precis exakt, in på detaljen, hur det gick till när han gått på toaletten och gjort det stora -- nummer två -- alltså klämt en kabel, byggt en nalle, lassat på, brummat, fräst en klots; kort och gott bajsat. Att beskriva detta görande gjorde han dessutom hela tre gånger på mindre än 24 timmar. På mindre än ett dygn delgav han oss alltså, om än på ett imponerat beskrivande vis, ordagrant och med ljud- och bildimitationer vad han mäktat under sina bajsningar. Två av dem är på tok för äckliga för att gå in på på något djupare plan, men det kan nämnas att de bland annat innehöll ljud som: -Uuäh! Prrffffft! Ssscchuuääsch!! Splasch!

Den som går att nämna i skriven form är tillsynes en fullt sann och riktigt berättelse och helt korrekt återgiven så som det gick till:
- Ni vet, när man gått och samlat va? Samlat på sig en massa. Så ligger det där i tarmen och bara väntar på att få komma ut. Jävlar vad ont det gör. Ont som fan. En stor klump bara. Som att föda. Aaahmmhhmm...
Vi andra nickade instämmande och höll med: som att föda.