Teknik är överskattat...
Eftersom jag är en fräsig kille i farten och alldeles bortåt väggarna inne måste jag ju alltid ha det allra senaste. Ni som tror er förstå även skriven ironi tolkade denna första mening helt rätt. Visst, jag är ju på gränsen till äckligt fräsig och en innemänniska av allra senaste snitt, men det där med att tvångsmässigt behöva äga det allra senaste är ändå inte riktigt jag. Ändock inhandlade jag för inte alltför länge sedan en mobil av det lite mer fräckfräsiga slaget.
Det ska nu sägas att det tog mig hur lång tid som helst innan jag över huvudtaget lyckades ringa på den, än mer skicka ett sms. Men, kanske ni tänker, är han helt dum i huvudet. Givetvis inte, men jag har haft Nokia sedan jag kröp och om man då är en sådan som tekniken hatar är det inte så jävla lätt.
Hur som helst så är det inte länge sedan jag var så pass mycket framåt och superinne att jag skaffade mig bredbandstelefoni. Vad nu jag ska med det till, men i alla fall... När jag fick alla sladdar, modem, kablar, routrar och allt vad det var och jag efter mycket om och men, blod, svett och tårar, lyckats installera hela konkarongen ville det liksom inte fungera. Det vägrade.
Efter svår telefonkö, vilket framkallade både hemorojder och liggsår på min ömma kropp, kom jag så fram till en trevlig, ung dam. Hjälpsam som få var hon också, vilket ju var passande då hon satt i supporten. Efter mycket förklarande, byte av kablar, resonerande och allehanda tekniskt mumbojumbo-trixande lyckades det hela till slut. När jag då sa att teknik liksom inte tycker om mig och att jag inte riktigt förstod mig på min vanliga telefon, vilket jag inte gör fast den är alldeles helt vanlig, svarade den förut så trevliga flicksnärtan: - Jahaaa... jag förstår.
Vad f..?! Pengarna tillbaka minst! Här är det uppenbart att deras skitsystem, det vill säga Telias, inte fungerar och så får jag skit kastat i ansiktet på mig bara för att man är en teknikanalfabet. Hon antydde helt klart att det var mitt fel och att jag var någon slags idiot. Att det sedan var jag som tryckt lite fel på min telefon spelar ju mindre roll och är ganska så oviktigt. Jag tackade för hjälpen, önskade en trevlig fortsatt dag och la på...
Det ska nu sägas att det tog mig hur lång tid som helst innan jag över huvudtaget lyckades ringa på den, än mer skicka ett sms. Men, kanske ni tänker, är han helt dum i huvudet. Givetvis inte, men jag har haft Nokia sedan jag kröp och om man då är en sådan som tekniken hatar är det inte så jävla lätt.
Hur som helst så är det inte länge sedan jag var så pass mycket framåt och superinne att jag skaffade mig bredbandstelefoni. Vad nu jag ska med det till, men i alla fall... När jag fick alla sladdar, modem, kablar, routrar och allt vad det var och jag efter mycket om och men, blod, svett och tårar, lyckats installera hela konkarongen ville det liksom inte fungera. Det vägrade.
Efter svår telefonkö, vilket framkallade både hemorojder och liggsår på min ömma kropp, kom jag så fram till en trevlig, ung dam. Hjälpsam som få var hon också, vilket ju var passande då hon satt i supporten. Efter mycket förklarande, byte av kablar, resonerande och allehanda tekniskt mumbojumbo-trixande lyckades det hela till slut. När jag då sa att teknik liksom inte tycker om mig och att jag inte riktigt förstod mig på min vanliga telefon, vilket jag inte gör fast den är alldeles helt vanlig, svarade den förut så trevliga flicksnärtan: - Jahaaa... jag förstår.
Vad f..?! Pengarna tillbaka minst! Här är det uppenbart att deras skitsystem, det vill säga Telias, inte fungerar och så får jag skit kastat i ansiktet på mig bara för att man är en teknikanalfabet. Hon antydde helt klart att det var mitt fel och att jag var någon slags idiot. Att det sedan var jag som tryckt lite fel på min telefon spelar ju mindre roll och är ganska så oviktigt. Jag tackade för hjälpen, önskade en trevlig fortsatt dag och la på...
Samhällets spegelbild
Jag läste i en tidning -- en kvällsblaska närmare bestämt. Där i stod det att någonstans i Sverige bjöd en kommun de bästa eleverna på högstadieskolorna på en resa till Tyskland. Alla fick inte följa med. Orättvist hojtade elevråd, föräldrar, vaktmästare, fan och hans moster. Eh! Va? Ok? Öh? Va? Orättvist?! Ok, om det varit 8 stycken som inte fått följa med för att de besatt för låg hjärnkapacitet, men nu pratar vi om de bästa eleverna i kommunen. Inte några OBS-klassande damp-ungar med byxorna instoppade i ett par Intersport-strumpor och nedhasande till knäna. Var i ligger det orättvisa? Kan man inte få belönas för att man sliter i sitt anletes svett, gör sina läxor och går in för att lära sig? Jag förstår inte. Vad är det som är orättvist?
Fast egentligen är jag inte förvånad. För ärligt talat är ju samhället som högstadiet i stort. De överspacklade bimbosarna i 9C får all uppmärksamhet, endast för att killarna i 9A går dit kuken pekar, samtidigt trackasseras töntarna i 8D, fast alla innerst inne vet att de är skolans hjärna och intellekt. Den stora massan jublar och skrattar när pajasarna utan intelligens i 9D ständigt gör sig till, vandaliserar, slåss och lever fan. Respekt för varandra existerar inte, ingen tillåts begå misstag, ingen får sticka ut! Ändå ska varenda snoris vara unik. Högstadiet är en spegelbild av samhället! Tänk efter vad som visas på tv! Skillnaden är inte skönjbar.
Det kanske inte är så underligt ändå att folk tycker det är orättvist när de framgångsrika premieras. Något belackarna skulle tänkt på när de smygrökte bakom den stora eken istället för att gå på tysklektionen...
Fast egentligen är jag inte förvånad. För ärligt talat är ju samhället som högstadiet i stort. De överspacklade bimbosarna i 9C får all uppmärksamhet, endast för att killarna i 9A går dit kuken pekar, samtidigt trackasseras töntarna i 8D, fast alla innerst inne vet att de är skolans hjärna och intellekt. Den stora massan jublar och skrattar när pajasarna utan intelligens i 9D ständigt gör sig till, vandaliserar, slåss och lever fan. Respekt för varandra existerar inte, ingen tillåts begå misstag, ingen får sticka ut! Ändå ska varenda snoris vara unik. Högstadiet är en spegelbild av samhället! Tänk efter vad som visas på tv! Skillnaden är inte skönjbar.
Det kanske inte är så underligt ändå att folk tycker det är orättvist när de framgångsrika premieras. Något belackarna skulle tänkt på när de smygrökte bakom den stora eken istället för att gå på tysklektionen...
Att äta för alltid
Tänk er att ni en dag spatserar gatan fram då ni plötsligt hör ett svagt psst från en dunkel gränd. Med tveksamma steg närmar ni er gränden där ni skymtar en lång gestalt bland skuggorna. Er puls ökar och ni känner adrenalinet börja pumpa i kroppen. Rädslan kommer snabbt krypande.
- Lugn, lugn, säger den väldiga gestalten med dov röst och uppmanar er sedan att komma närmare.
På skakande ben går ni in i gränden och höjer blicken för att kunna se gestalten i ansiktet. Det är en man med spetsig slokhatt, långt grått skägg och en mantel i obestämbar färg. Han ser sig omkring för att liksom försäkra sig om att ingen är i närheten. Han öppnar munnen och säger:
-Alltså, jo va! Det är så här att vi är ett litet gäng som kommit fram till en liten finurlig uppfinning liksom. Vi liksom proppar ner all jäkla näring människroppen behöver va, i en enda liten maträtt. Inte ner i något tråkigt grått piller eller så alltså utan i en enda maträtt. Eller maträtt och maträtt, mer bara något man liksom kan inmundiga. Äta alltså. Stoppa ner i halsen. Vad tror du? Skulle du kunna bestämma vad det skulle kunna vara för något kanske? Vad vill du äta resten av ditt liv?
-Kolasås...
Kolasås! Jääävel, vad gott det är. Jag skulle utan att tveka välja kolasås. Alla dagar i veckan. Förutsatt att nu någon kom och ställde just den frågan då, för att bara äta kolasås idag är ju inte direkt nyttigt. Men, oj vad gott där med kolasås...
- Lugn, lugn, säger den väldiga gestalten med dov röst och uppmanar er sedan att komma närmare.
På skakande ben går ni in i gränden och höjer blicken för att kunna se gestalten i ansiktet. Det är en man med spetsig slokhatt, långt grått skägg och en mantel i obestämbar färg. Han ser sig omkring för att liksom försäkra sig om att ingen är i närheten. Han öppnar munnen och säger:
-Alltså, jo va! Det är så här att vi är ett litet gäng som kommit fram till en liten finurlig uppfinning liksom. Vi liksom proppar ner all jäkla näring människroppen behöver va, i en enda liten maträtt. Inte ner i något tråkigt grått piller eller så alltså utan i en enda maträtt. Eller maträtt och maträtt, mer bara något man liksom kan inmundiga. Äta alltså. Stoppa ner i halsen. Vad tror du? Skulle du kunna bestämma vad det skulle kunna vara för något kanske? Vad vill du äta resten av ditt liv?
-Kolasås...
Kolasås! Jääävel, vad gott det är. Jag skulle utan att tveka välja kolasås. Alla dagar i veckan. Förutsatt att nu någon kom och ställde just den frågan då, för att bara äta kolasås idag är ju inte direkt nyttigt. Men, oj vad gott där med kolasås...
Fantasinyheter
Nu efter lång väntan och en rad bedrövelser är de tillbaka: Fantasinyheter. Världens i särklass roligaste uppfinning. Skrattar man inte när man läser alla dessa fabricerade nyheter förtjänar man att bli steglad på stortorget inför en skara rått skrattande lajvisar. Minst. Eller så låter man bli att läsa, förutsatt att man inte hellre ser på intelligensbefriad "humor" i form av Jackass eller Ursäkta röran, vi bygger om eller annat infantilt tonårstrams...
Hjältar från förr
Jodå! Nu är jag igång igen. Det blir så när man är en upptagen ung man på resande fot med borttappade plånböcker, strulande telefoner och svåra förkylningar. Nu är jag dock tillbaka, detta trots spott och spe från alla håll och kanter, främst från människor som påstår sig ha noll intresse i denna världens bästa blogg. Hur som helst...
Heroes. Jag är helt frälst. Efter att inte följt en endast liten tv-serie de senaste 6-7 åren, bortsett från Sportnytt, Agenda, X-men och Katja Kaj & Bente Bent har jag nu på kort tid börjat följa alla de här storslagna superserierna från det förlovade landet på andra sidan Västersjön: Lost, Jericho, Prison Break och så Heroes då. Ett tag tyckte jag att den var inte mycket mer än väldans bra. Idag när jag satt och avnjöt avsnitt 17 kliver emellertid ingen mindre än Eric Roberts in i handlingen. Kan en serie bli bättre då liksom? Heroes kan nu vara det absolut bästa som gjorts någonsin. Det enda som möjligtvis skulle kunna slå det är om Clint Eastwood, Charles Bronson, Steve McQueen, John Wayne, Robert Redford, Paul Newman, Yul Brunner, Gregory Peck, Anthony Quinn och hela Rat pack-klabbet medverkade i en långkörarserie skriven och regisserade av Orson Welles. Då, möjligen då skulle det slå en så pass bra serie som Heroes med Eric Roberts i en skymundan-roll.