caniggia

Allt var bättre förr. Då pratade folk som man skulle och inte lustigt och fel. Nu förtiden pratar alla fel. Och lustigt. Det var bättre förr. Innan vi levde. Då pratade folk minsann som folk skulle. Skrev som de skulle gjorde de också. Och inte en massa interpunktionsfel och annat tjosan. Och börja en meningen med den kopulativa konjunktionen och var ta mig tusan inte ens att tänka på. Dödsstraff på det. Folk dog som flugor förr sägs det. Gick och tänkte en punkt före och:et. Läskigt värre.

Men skulle du av en händelse känna på dig att du kanske gör en massa skrivfel och då framförallt kanske när det gäller de eller dem och inte orkar sätta dig in i pronominas underbara värld med alla objekts- och subjektsformer, 3:e person pluralis och annat tjosan, då finns det ett litet, litet, litet knep. För det är ju så här; du skulle ju aldrig säga följande: Oss ska äta tårta. eller Ge tårtan till vi. Däremot är det många som slänger sig med: Dem ska äta tårta. eller Ge tårtan till de. Så. Känner du dig oviss i frågan. Testa med vi eller oss först. Passar vi, tar du de. Passar oss, tar du dem.

Så. Plättlätt. Jahaja. Nästa vecka blir det sociala skolan. Där lär vi oss hur man inte märker ord, samt att vi listar de 10 bästa knepen för att inte framstå som en besserwisser...

Igår kväll var det en kväll i den riktigt, riktigt bästa humorns tecken. Det sågs på Top Secret och Titta vi flyger. Två toppfilmer från det ljuva åttiotalet av mästarna bröderna Zucker och Jim Abrahams. Humor som kanske inte riktigt passar alla om man nu mer är inne på finkultur eller annat trams, men tycker man om att skratta är dessa filmer att rekommendera.

För er som sett dem är det ju julafton och stor skrattfest om jag bjuder på repliker i stil med:
[Planet lyfter]
- Nervous?
- Yes.
- First time?
- No, I've been nervous lots of times.
...eller varför inte:
- Looks like I picked the wrong week to quit sniffing glue.
...eller:
- What was it we had for dinner tonight?
- Well, we had a choice of steak or fish. 
- Yes, yes, I remember, I had lasagna. 

 

En dag i solens tecken. Det var varmt så det stod härliga till. Kaffe och sollapande i glada vänners lag mest hela dagen. Därefter vankades det pisk för 'Mjölkkossan' från Helsingborg under kvällen. Trots att termometern visat 20 grader i skuggan under dagen var så gott som alla mycket rutinerade och kom i tjocka jackor, tröjor, vantar, raggsockor och mössor. En person trodde dock att det även skulle fortsätta att vara varmt när solen gick ner. Ack så fel han hade. Och som han fick höra det sen. Skratten värmde dock för oss andra eftersom ju skadeglädjen är den sanna glädjen. Att sedan KFF med bröderna Elm i spetsen smiskade till Helsingborg gjorde ju även det sitt till...

Värt att notera under matchen var följande meddelande från speakern:
 - En upphittad plånbok återfås vid speakerbåset mot beskrivning.
Tiden går och några minuter senare säger speakern samma sak ännu en gång. Det verkar dock inte som att någon är speciellt intresserad av den där plånboken för när matchen börjar närma sig slutet kommer meddelandet:
- En upphittad plånbok återfås vid speakerbåset mot beskrivning.
Kort därefter kommer ett meddelande till en Oscar Jansson:
- Du har en plånbok att hämta vid speakerbåset...
Det är inte bara på Öland som intelligensnivån är under all kritik, ej heller kalmariterna framstår speciellt ofta som några hjärnkirurger.

Samtal med tjej, nyligen fyllda 15:
- Åh! Gu' va' t'åkigt det é å va'a singel.
- Ja, jo! Hur länge har du varit det då?
- T'e långa jä'la månade'!!!
- Ja, uj! Det var lång tid det. Var det jobbigt när det tog slut?
- JAA! Han va' jö min fö'sta kä'lek jö!
- Ja, då är det ju jobbigt är klart. Var ni ihop länge eller?
- Ja gu'! Säke't 4 månade' elle' så!!!
- Ojdå! Men... du kan ju trösta dig med att du var singel i 13 år innan du träffa honom och det var väl inte så jävla farligt...

Den bittre superpedagogen har talat.

Underligt hur kroppen fungerar. Och hur påtagligt det blir att man varit hög på endorfin under en längre tid när ruset helt plötsligt bara är borta. Det blir liksom -- tomt?! Kanske inte helt underligt att trasiga, förlorade människor går och slänger i sig en massa narkotikum i ett plastigt försök att reparera sin olycklighet. Tur man har nära till skrattet. Sedan är det väl ändå en evinnerlig tur att regeringen inte narkotikaklassat ett styck jättegarv. Då hade jag mest troligt åkt in på vatten och bröd på livstid, alternativt förvisats till någon avlägsen håla i inre Norrland där man tycker det är normalt med incest. Hemska tanke. Förbannad tur att bara helt vanliga skratt också framkallar endorfiner, och inte bara hönor:

Det vackraste stunden i livet var den när du kom,
och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om,
för det ekar i huvudet.

Och det blod som jag trodde var stilla
det fick du att rinna,
och den uppgivna röst som jag nyttjat så illa
fick du att försvinna.

Och jag somna' den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria.
Men det visa' sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria.

Och den stund som jag kände som nära
var blott alvedon
och de himmelska ben som jag ville förtära,
de gick därifrån.

Så kom änglar! Kom älvor!
Det börjar bli kallt.
Graderna sjunker så fort överallt,
och det hjärta, som skulle bli ditt på nåt vis,
fryser nu sakta till is.

Natten som kom sov du vaken och drömde om
allt som vi kunnat göra.
Om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,
och om nån att beröra.

Och jag kunde ha gjort vad som helst
för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst
av den farliga branten.
(Jag liksom föll över kanten)

Så kom änglar...

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat.
Där satt jag med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat

Så kom änglar och ta mig till henne
och ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne
nån annanstans.

Kom änglar...

Kom änglar kom! Kom älvor!
Det börjar bli kallt.
Här sitter jag och baddar såren med salt.
Det går åt helvete med allt.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom

Förmiddagsmöte. Jag hade, hurtigt lagd som jag är, beslutat att föra mig medelst cykel till det härninga mötet. Att min bil varit svårstartad den senaste tiden spelade naturligtvis inte in. Det är ju trots allt vår i luften och då gäller det att passa på att röra på påkarna.

Hur som haver kommer jag ut på gården där min världsmästarcykel står, eller brukar stå rättare sagt. Den är snudd på osynlig på grund av den oerhört svåra dimman som uppenbarligen lagt sig över natten. Jag finner cykeln sent om sider och ger mig iväg. På vägen möter jag en fetlagd kvinna i styva 30-årsåldern, överspacklad, säkerligen enligt hennes sätt att se det raffigt klädd, nonchalant hållandes en cigg i ena handen och -- hör och häpna -- solglasögon på. Japp! Inte nog med att dimman gjorde det svårt att framföra sin cykel på ett säkert sätt, hon försvårade så att säga hela situationen ytterligare genom att bekläda sig med solglasögon. Kanske låtsades hon att det var svår avgas-smog i Los Angeles som lagt sig över staden, eller något ditåt. Personligen ansåg jag det vara helidiotiskt och helt uppfuckat att en dimmans dag i Kalmar klä sig som om man var på cykeltur på den franska rivieran, speciellt när dimman alltmer påminde om Saltkråkan-tjocka av allraste svåra kvalisort.

Dimman blev dessutom tätare och tätare ju längre jag cyklade. När jag så var framme vid mötet var den så in i gudarnas tjock att handen framför mig knappast var skönjbar. Sedan när jag klev in genom dörren märkte jag att dimman även lagt sig tungt över konferensrummet. Det var då det gick upp ett Liljeholmens. Dimman var mer imma än dimma. Så går det när man inte riktigt har vanan inne att vara brillorm ständigt och jämt. Så. Det gäller att hålla inne på spott och spe gentemot fetlagda medmänniskor...

En sommar för några år sedan. I jobbet befinnandes i en annan persons kök. Jag är där för att pedagogiskt assistera. Han var milt uttryckt nämligen något fläpp i pallet och inte som oss andra. Vi hade precis varit ute och cyklat i den stekheta sommaren. Jag var dock tämligen nyduschad och svettades, som vanligt, knappt något alls, trots en gassande sol. Vår vän, som var något fläpp i pallet, såg mer eller mindre ut som en sur disktrasa en sen kväll på något sunkigt gammalt motorhotell, serverandes rårakor. Någon annan som kunde tänkas svettas syntes inte i närheten.

Då vi står där i köket börjar vår vän, som var något fläpp i pallet, att vädra likt en knarkhund på en raegge-festival. Han kastar sig mot fönstret och sliter med förtvivlan och äckel upp rutorna och skriker:
- Det lukta' fan hä' inne. Svett! Nån jävel hä' inne lukta' svett. Nån jävel stinke' svett...