"Vilket jälva OS" och söndriga lemmar
Spelet som spelats för den som inte kopplat det redan är Beijing 2008 -- det officiella OS-spelet. Hade jag och mina vänner varit lika bra på 110m häck eller slägga som att idiot-peppra på knapparna och snurra en liten spak i takt hade vi varit givna i den svenska OS-truppen. Vi har slagit sådan fabulösa rekord att vi borde omnämnas i någon slags rekordbok. Bland annat krossade rekord i slägga, kula, diskus och 1500 meter, där det sistnämnda kanske möjligen är det närmaste man kan komma en riktig idrottslig prestation framför TV:n med blodsprängda ögon och stela fingrar. Och hade det inte varit jag själv som innehöll det rekordet hade jag idiotförklarat själva genomförandet, men vad är en söndrig tumme mot ett svårslaget världsrekord på TV-spel.
Igår var det således dags för paus i spelandet och dagen tillbringades istället på stranden och i vattnet, lekandes och stojandes med boll. En välbehövlig rast från TV:n dessa solfyllda dagar. Men kanske är det dags för fler OS framöver. Stor-OS, mega-OS eller kanske bara ett helt vanligt jävla OS fyllt av peppring knappar...
Sommaren '94
Seriernas serie: GI Joe - Action Force
Snake-eyes. GI Joe:s superninja: förälskad i Scarlett och blodsbrorsa med Storm-Shadow. Ständigt kämpades i strider mot Cobras Dr. Mindbender, Baronessan, som ju var förälskad i Destro, samt hela Dreadnocks-klabbet med Zartan i spetsen, och inte att förglömma Cobra Commander som var helt nere i Baronessan och Cobras enväldige ledare. Snake-eyes var dock störst. Alla de andra var slätstrukna figurer i jämförelse. Han hade kunnat besegra hela Cobra själva om han bara inte varit smått handikappad. Killen var ju dessvärre stum, men oj vilken hjälte!
Helt ärligt har det aldrig gjorts något bättre; kommer aldrig göras något bättre heller. GI Joe eller Action Force som det ju kallades här i Europa är skapelsens krona. Om 300 år när mänskligheten hittat botemedel mot cancer, utrotat AIDS och löst världssvälten kommer människorna se tillbaka på de årtusenden som förlöpt och tänka: - GI Joe, fan va' ball. Sååå bra det va'!
Nu ska det dock göras en film på denna mästerverksserie (länk). Jag kommer att se den. Jag kommer längta till den. För om jag nu skulle nörda ner mig fullständigt i något så här i vuxen ålder skulle jag utan att tveka, utan att blinka direkt välja, GI Joe. Risken finns att filmen gör mig besviken, att den inte lever upp till mina skyhöga förväntningar. GI Joe är trots allt skapelsens krona...
Vad är det med folk?!
Något paffa och otroligt förvånade över mannens välvilja lyckas vi ändå få ur oss ett tack detsamma. Vi är helt enkelt inte längre vana vid att folk som man möter häver hur sig en hel harrang. Herre jösses. Helt ärligt är det ju fullständigt upp åt väggarna märkligt om någon ens hasplar ur sig ett simpelt hej.
När mannen försvunnit på behörigt avstånd lurade vi på om han helt enkelt var full, eller om han kanske var psykiskt sjuk? Störd?!
- Sicket folk! Va?! Inte ha vett nog att titta ner i backen som vanligt folk. Han kunde väl kollat klockan eller något. Kliat sig på halsen. Vad som helst. Önska trevlig kväll?! Vad är det med folk egentligen? Bah!
Sedan slöt vi upp med några andra vänner, drack rom från Mauritius utblandat med cola, blev fulla och dryftade hur det kom sig att alla de där tjejerna man tyckte var gudabenådat läckra på högstadiet numer slutat som smällfeta trebarnsmödrar...
En hyfsat tråkig dag
Mätt och belåten berikade jag mitt intellekt genom att läsa om etruskiska, gotisk och lite anglosaxiska. Smygläste sedan lite om ortnamn som slutar på -löv (-lev); med gardinen fördragen givetvis, så ingen skull kunna se att jag håller på med något nördigt emellanåt. Ytterst viktigt att behålla sin framtoning som en superfräsigt hipp, ung man i farten av modernt snitt. När jag läst klart och då kände mig rätt pseudointellektuell gick jag på promenad. Passade på att handla lite.
När jag kom hem frossade jag i onödigt välpacketerade muffins. Gott. Därefter var det fopoll. I samband med den oddsade och gamblade jag så det stod härliga till. Jag vann. Det blir en resa till Maldiverna tror jag. Kanske att det blir lokalbuss till Byxelkrok. Har inte bestämt än. När fopollen var slut och jag dessutom snuskigt mycket rikare tittade jag på Heroes. Eller. Jag trodde i alla fall att jag skulle det, men så blev det inte. En hyfsat tråkig dag.
"Du kan få min slyna"
Folk brast ut i ett öronbedövande jättegarv. Huruvida hans granne godtog erbjudandet och gick hem med slynan har hittills inte kommit fram.
Räserförare
Igår väcktes jag strax efter elva. Jag var fullständigt mörbultad. Jag hade trots allt suttit uppe och krigat intill ljusa morgonen bara några timmar tidigare. Men. Frisk, ung och rask som man är studsade man upp eftersom det vankades go-cart. Jag ser mig själv lite som en Ari Vatanen, så för att inte göra övriga i sällskapet ledsna och griniga på grund av uteblivna vinster hade jag valt att lägga på mig några extra kilon, framför allt muskler, men också i form av en begynnande bilring. Att vara smal och smärt är ju lite av räcingens ABC. Ju lättare du är, desto fortare går det.
Väl på plats lottades heat och startordning upp. Sedan sneglades det oroligt mot Håkan och Hjördis från Hjo med barnbarn som susade fram över banan. De skulle som väl var inte ställa upp i den stora huvudtävlingen. Jag kände mig segerviss, men för att inte sprida dålig stämmning valde jag den sämsta bilen för att ge de andra en chans. När så starten gick höll jag igen något och la mig sist i fältet för att de andra skulle få känna lite på banan. Under andra varvet hade jag planerat att gå upp och leka lite med mina kombattanter, men istället körde jag helt sonika igenom lite grus för att minska mitt fäste. Jag snurrade runt. Nu skulle jag i alla fall behöva få kämpa lite för att vinnna. Jag valde dock att avstå från att ta mig till final av välvilja för att inte fullständigt förnedra övriga deltagare.
Efteråt hyllades jag för min fantastiska körning och utsågs till överlägset bästa förare, samt den som varit mest sportslig som ädelt avstått från att förödmjuka alla andra.
Det mesta av ovanstående är ett totalt ihopkok av ljug. Det enda som har antydan till sanning är att jag ser mig själv lite som en Ari Vatanen, att Håkan och Hjördis från Hjo var på plats, samt att jag inte körde final. Hur som helst var det underbart roligt.
Nördspel
I fredagskväll spelades det nördspel. Det var nördspelens Rolls-Royce: Civilization - the Boardgame som lirades. Ett nördspel i mastodontklassen. Ett Risk upphöjt i kvadrat. Civ som vi inbitna nördar kallar spelet är något annat än Fia med knuff, Monopol, Finans eller Othello. Det är krig, pakter, kohandel, skratt, blod, svett och tårar, samt en och annan kopp kaffe. Vi lirade hela natten lång och kom inte i säng förrän framåt 6-kvisten på morgonen. Då hade vi inte ens kommit halvvägs och därmed inte lyckats kora någon segrare.
Civ skiljer sig alltså lite från andra så kallade tyska brädspel -- german styled boardgames. Det tar en sjuhelvetes tid att spela. Att bara ställa i ordning allt tar cirka gurka en halv dag. Jämför med Carcassonne eller Settlers där hela partiet kan vara över på mindre än en timme. Nördspel var liksom ordet.
Jag har förövrigt goda utsikter att ta hem segern, även om jag ligger förbaskat pyrt till som det ser ut just nu. Hoppet är dock det sista som överger människan. Jag mot världen.
Williams
- Nu kör du över subban på andra sidan nätet. Hon är kass. Du är starkare! Kom igen!
Sedan går han in i det andra omklädningsrummet och säger:
- Snackade lite med motståndaren förut. Hon verkar osäker. Känns som om hon är dåligt tränad. Ta henne. Du är starkare! Kom igen!
Hur gör han?! Man undrar ju...
Train song
När jag polade med Thomas Fogdö
- Ursäkta!
Någon bakom mig verkade tilltala mig. En kort person. Det lät som om rösten befann sig i navelhöjd. Jag vred så smått på huvudet. Där satt en snubbe i rullstol och log vänligt upp mot mig: - Ursäkta, sa han återigen.
- Vad fan, tänkte jag. Det är ju Thomas Fogdö.
Thomas tittade bedjande upp mot mig. Jag idiotglodde på honom som om jag sett en spetälsk agnostiker rulla ut bönemattan och lägga sig ned för att be. Thomas förstod antagligen vid det här laget att jag kände igen honom och yttrade ett vänligt hej. Jag besvarade hälsningen, om än med viss betänketid, sedan flyttade jag på mig och ursäktade mig. Han tackade och rullade vidare. Vi sågs där runt videobutiken flera gånger sedan. Thomas nickade alltid igenkännande. Jag besvarade hans nick. Vi var riktiga jävla bundisar, jag och Thomas Fogdö.