Ja, se dessa norrmän
Hallå?! Vad har jag missat? Ska man verkligen dricka T-sprit överhuvudtaget?! Det är ju inte direkt en flarra Chateau Lafite Rotschild från 1864 vi har att göra med. För det är väl trots allt allmän kännedom att T-sprit är den sistaste utvägen lodisarna tar till när inget annat finns att få. Knappast var det väl fyra norska direktörer som tog sig en avslappnande "dram" efter en hård arbetsdag?!
- Akkurat, Ole-Björn! Det synes meg vare en særlig deilig T-sprit!
- Ja, fy fanken Stein-Ivars! Må det vare årgang nittenhundre-og-nittitre?
- Det er mye mulig Svend-Per, men er det ikke en rar eftersmak?
- Ja, Stian, kun lite råtten?!
Fyra norska direktörer ligger sedan döda på golvet efter att de druckit vad de trodde var T-sprit av bästaste kvalisort...
...jag blir så trött!!
Julgranar i februari
Pudelns kärna är helt enkelt att det är löjeväckande att som ren och skär bonnajävel klä sig i ett storstadslags färger, gå och sätta sig och titta på det man då anser sig vara sitt lag, i en sport som man inte verkar bry sig om, för att sedan jubla både vid mål och seger. Jag vet inte, men känns det inte som om den så kallade kärleken till sitt lag har sprungit en bra bit förbi den patetiska gränsen vid det laget...
Att välja sin fru
En ding ding värld
Minns ni den, i sin absurdhet, smått underhållande tidningen En ding ding värld. Vissa hävdade att den gick att lita på som om den vore "Illustrerad Vetenskap" eller som om det vore Bo G Eriksson i "Vetenskapens Värld" som proklamerat ut nyheter på löpande band om flickor som uppfostrats av ormar, kvinnor med hår i ansiktet, gruvhål till helvetet eller förbundskaptener som levt i rävgryt. Nonsensnyheter som kanske var lätta att svälja för en och annan mindre intelligent, förlorad tonåring, men för vilken normalt funtad människa som helst var det bara stort dravel. En ding ding värld finns inte idag. Den sålde kanske inte speciellt bra, med tanke på att allmänintresset på den tiden för absurditeter och abnormiteter var ungefär lika med noll. 
Det smått underliga är dock att folk av idag sväljer dylik skit med hull och hår. Mer eller mindre dagligen spottar ju den så respektabla och aktningsvärda superduper-tidningen Aftonbladet ut liknande nyheter i stil med "Kathrine är smalare än en tändsticka", "Lao Pong är 4 m lång", "George miste sin familjelycka - opererade dit älgpenis" eller varför inte bjuda på ett alldeles äkta litet smakprov för att bevisa min tes (bevis). Förbaskat fina kvasinyheter i stil med TV4 och Kanal 5:s underbart, urdåliga dokumentärer om homosexuella, siamisiska tvillingar med svårartad prostatacancer, allt packeterat så det ska vara så lättsmält som bara går.
Det här är dock bara toppen på ett isberg; för de senaste åren har ju de här elakartade idiotnyheterna, gjorda för infantila imbeciller av finaste sort, smygit sig in alltmer på sportsidorna. Borta är de djuplodande repotagen, de skarpsinninga analyserna och de intressanta intervjuerna. Nu för tiden sitter det bara folk till förbannelse och tycker en massa i spaltmeter efter spaltmeter, samtidigt som vi bjuds på nyheter i stil med "Glenn körde bil utan bälte", "De äckligaste fotbollsskadorna" -- med tillhörande kväljbilder -- eller för att bjudra på skräckexempel nummer ett: valfri engelsk fotbollsspelares flickvän har varit på shoppingturné eller varit otrogen. Allt presenterat på sportsidorna (?!). Var är sporten undrar man lite försynt där man sitter med tidningen i handen. När man bläddrar till de reguljära nyheterna undrar man om det trots allt inte är En ding ding värld man sitter med i fåtöljen.
De sanna nyheterna är på väg bort. Ytlighet, idioti, lättglömt bjäffs härskar och hockey håller visst på och bli stort igen...
Möten och sånt
Jag undrar om det är för att jag arbetar i en icke resultatbaserad bransch som det blir så här och om det kanske varit bättre om jag varit ekonomisk diagnosanalytiker för ett handelsbolag med inriktning på grönsaksprodukter från Timbuktu. Det känns som om det inte riktigt varit samma tjafs på mötena då. Å andra sidan kan det helt enkelt bero på att jag rör mig i en kvinnodominerad bransch. Kvinnor har ju en förkärlek till att dryfta, älta och vrida och vända på varenda existerande meningslöshet. Män däremot. Raka, rejäla, ärliga, pålitliga, uppriktiga. Inget skitsnack... ...
Super-Bosse eller super Bosse?!
Lössläppta fruar från Ljungbyholm
Försökte alldeles nyssens få tag på lite juliga låtar inför det ståtliga julbord som kommer gå av stapeln i morgon kväll. Nu är ju jag en kille i farten som gärna gillar att vara toppmodern och inne i det allra senaste, så istället för att springa ned till skivbutiken och inhandla en LP, satte jag mig med diverse sökmotorer och program av allra bästigaste slag för att ladda hem, naturligtvis helt lagliga, så kallade mp3:or. För er som inte är familjära med mp3:or kan jag förklara för er att det är en förkortning av Moving Picture Experts Group [generation] 3 och den allra senaste skvalmusiken finns att få tag på i formatet, så som Marie Picasso.
Nåväl, när jag sitter där och letar efter Bosse Larssons fin fina julleks-skiva med klassiker som: Kom fager unger Sven och Tre hurtiga gossar, dyker det upp lite suspekt reklam på sidan där jag befinner mig: "Horny cheating Milfs in Ljungbyholm" basunerades ut med en spyneonfärgad text. Bilder visade lite äldre kvinnor som inte skämdes att visa sina blottade behag. Det ska nu tilläggas att det var bra många bilder på damer från Ljungbyholm. Reklamen länkade till någon dating-sida eller liknande. Vad den sidan då försöker tuta i mig är att det i Ljungbyholm finns en hel skrälldus med kåta KVM:s, det vill säga knull-vänliga-morsor, som till på köpet vänsterprasslar. Jag vet inte, men det kanske ska sägas att Ljungbyholm är en by av det mindre slaget med hus av eternit, lador i sliten rödfärg och invånarna består av två ficktjuvar och ett luder. Något säger mig att den där sidan luras. "Horny cheating Milfs in Ljungbyholm". Jo, tjena! I franska Angoulème kanske, men Ljungbyholm?! Lite trovärdighet i reklamen kan man väl ändå få kräva?
Desperation?!
Sportbladets krönikör Jennifer Wegerup skrev för några dagar sedan en krönika om alla dessa fans som infiltrerar presskonferenser och nallar från fikabord och annat och utger sig för att vara riktiga journalister, eller som fru Wegerup kallar dem: låtsasjournalister. Hon smutskastar dessa fanskribenter och deras arbete, framförallt med argumentet att de inte är objektiva utan något så ini bänken subjektiva. Sedan följer någon harang om att "riktiga" journalister minsann är bra. Bra är de! Jättebra! Fantastiska!
I mina ögon känns det som ett desperat försöka att intala sig själv, och med hopp om att övertala några imbecillska får, att man faktiskt visst duger och är bra. Den som känner sig trygg i sig själv och situation brukar nämligen erkänna sina egna svageheter och på så vis visa styrka. Fru Wegerup agerar som om hon vore instängd i ett hörn. Kan det vara för att de här "låtsasjournalisterna" lyckas komma närmare, mer djupgående och ha mer insiktsfulla repotage än vad som är brukligt på kvällsblaskornas rubrikletande redaktioner. För ingen människa med sans och vett i fullgott skick kan påstå att clownen Robert Laul skulle vara bättre än någon av alla amatörjournalister som springer runt på vår jord...
Övergivet
Sverige det är ett bra land. Här har vi inga problem. Inga hemlösa. Inga utstötta. Bra sjukvård. Fina vägar. Sånt där tar ju staten hand om nämligen, har jag hört. En annan sak som vi inte har i Sverige är ju övergivna hus. Sådana där de har i de amerikanska ghettona, där pundare och annat patrask bosätter sig; eller sådana de har i Holland som ockuperas av snorungar i palestinasjal som vill förändra världen genom att äta burkmat i ouppvärmda rum; eller sådana där de har i det forna öst-tyskland, som bara står och förfaller, men sånt, det har vi ju inte här i vårt land. För vi bor i ett bra land fyllt av väluppfostrade barn, omtänksamma människor och socialdemokrater som givetvis bara tänker på andra än sig själva. Eller hur...
Bilder olovligt lånade från: http://www.benkar.se/glomdarum/
Jordens största dilemma
Har ni någon gång blivit så där otroligt sugna på rostat bröd och då upptäckt att ni inte har några dylika mackor hemma, utan får ta något substitutbröd istället? Kanske något osötat bröd där själva brödskivan egentligen är för liten för brödrosten och försvinner ner där likt Gary Coleman på en oslagen slåtteräng. Likt förbaskat chansar ni och kör igång hela maskineriet eftersom ni längtar så efter rostat bröd. När det sedan är klart och färdigrostat är det lögn i helvete att få upp den. Ni måste ta till verktyg och andra hjälpmedel för att nå det svårt varma brödet. Och det vet vi ju hur det är. Gafflar och annat ner i brödrost går ju per automatik bort. Döden slipper vi gärna...
Va?! tänker kanske ni nu, skulle det där vara jordens största dilemma. Det finns människor i världen som tvingas äta majsgröt vareviga dag ur en gemensam skål. Jo, förvisso svarar jag då, men de kan ju å andra sidan nå den härninga gröten plättlätt och har inte alls samma problem likt mig när jag rostat för små bröd. Försöka få upp brödet. Bränna sig så smått. Sträcka sig mot besticklådan och ta fram lämpligt verktyg. Dra ur sladden. Försöka fiska upp brödet. Jordens största dilemma! ...sedan ska ju bröden bredas med smör och kanske en och annan ostskiva. Jag hade mer än gärna ätit majsgröt var dag om jag sluppit allt detta bara för att man är lite sugen på rostat bröd...
Frisksportare
Min stora fråga nu liksom då är: - Vad fan är en frisksportare?! Jag ser män i blå shorts, vita linnen, stålgrå ögon, blont hår och alla vid namn Styrbjörn eller liknande, framför mig. De står i grupp och utför med militär disciplin något som kanske kan liknas vid tortyr, men som mest troligt är någon form av stretchning. Sedan går de in i bastun och sitter där tills temperaturen når upp mot 120 grader, tar ett djupt andetag och säger med högburet huvud: - Ah! Härligt! De andra i bastun svarar, sittandes med raka ryggar och sträckta nackar med en klar och tydlig nick. Därefter väntar de till temperaturen stigit ytterligare 20 grader, innan de med friska och spänstiga steg springer ut och slänger sig i den perfekt, kvadratiskt utsågade isvaken. Allt samtidigt som samtliga fäller kommentaren: - Ah! Härligt!
Jag vet inte vad du får för bild av en frisksportare, men mest troligt är den som min ovan, en perfektionistisk människa som helst av allt går upp klockan halv 4 på morgonen för att leta barr och bark till morgonteet och morgonbrödet. En människa med inte så lite inslag av fascism-romantisering i sig. För min del hade det lika gärna kunnat stå "Hitlerjugend är nöjda med livet" på den där bastuskylten. Frisksportare låter som något svunnet ur en tid när det fanns cykelryttare och automobiler. Det sistnämnda är då en helt vanlig bil, för er snorisar som av en händelse skulle läsa den här bloggen och få för er att det är någon slags automatiserad mobil.
Korven var hur som helst god, även om de där satans frisksportarna säkert gärna sett att vi kört in den i elden och låtet den bli till aska, för det mina vänner, det är det renaste man kan äta och frisksportare gillar sånt.
Husdjur
Hur som helst kan jag säga som så att jag emellanåt i mitt arbete arbetar en aning obekvämt med en del sena nätter. Det man då längtar hem till är en fin, härligt skön säng; lugnet och friden och sakta få snusa sig till sömns. Nu vill det sig dock inte bättre än att min nya rödhåriga, fräkniga, äckelfeta granne gått och skaffat sig en liten bjäbbande förbannad äckelhund. Sova är inte att tänka på.
Jag är en sann djurvän. Jag skaffar inte något djur eftersom jag precis som alla andra i det här samhället, bortsett från någon liten socialbidragstagande farbror i för korta jeans, inte har tid att ta hand om ett husdjur. Ej heller har jag det fria utrymme i naturen som djur liksom borde få ha. Springa och fjanta runt i en park med en pinne om söndagarna räknas så att säga inte. Död åt folk med husdjur, speciellt åt grannar med bjäbbande äckelhundar...
Höstens stora bestyr
Efter mycket om och men är jag så färdig med hela bestyret. Jag är nöjd, mer än nöjd faktiskt. Då upptäcker jag att det är dubbelfönster. Jag tvingas alltså göra hela härligheten ytterligare än gång. Efter mycket om och men är jag så färdig med också det bestyret, vilket till stor del var rätt så helt exakt likadant som det tidigare. Jag sätter mig så hur nöjd som helst i soffan med en härligt doftande kopp java i handen. Tar en sipp och smakar dess arom. Känslan är underbar. Välbefinnande. Jag är nöjd.
Då. Helt plötsligt väljer solen att kika fram bakom ett grått höstmoln. Träden som skiftar i brandgult och blodrött lyser upp utanför mitt enorma panoramafönster. Höstens höga luft sveper in genom ett av de ännu öppna fönstren. Jag smakar mitt kaffe och njuter av hösten. Världen kan inte bli mer perfekt. Jag kan vara världens bäste fönsterputsare.
Dessvärre faller ljuset inte riktigt rätt helt plötsligt och jag ser till min fasa att det överallt syns hur jag slarvat och haft fullständigt helt fel armföring. Från att ha varit världens bäste går jag i en handvändning till att vara världens sämste fönsterputsare. Nu är jag dock klar ännu än gång efter att ha gjort om allt bestyr. Resultatet är inte som förut, men kaffet smakar fortfarande smaskens.
Teknik är överskattat...
Det ska nu sägas att det tog mig hur lång tid som helst innan jag över huvudtaget lyckades ringa på den, än mer skicka ett sms. Men, kanske ni tänker, är han helt dum i huvudet. Givetvis inte, men jag har haft Nokia sedan jag kröp och om man då är en sådan som tekniken hatar är det inte så jävla lätt.
Hur som helst så är det inte länge sedan jag var så pass mycket framåt och superinne att jag skaffade mig bredbandstelefoni. Vad nu jag ska med det till, men i alla fall... När jag fick alla sladdar, modem, kablar, routrar och allt vad det var och jag efter mycket om och men, blod, svett och tårar, lyckats installera hela konkarongen ville det liksom inte fungera. Det vägrade.
Efter svår telefonkö, vilket framkallade både hemorojder och liggsår på min ömma kropp, kom jag så fram till en trevlig, ung dam. Hjälpsam som få var hon också, vilket ju var passande då hon satt i supporten. Efter mycket förklarande, byte av kablar, resonerande och allehanda tekniskt mumbojumbo-trixande lyckades det hela till slut. När jag då sa att teknik liksom inte tycker om mig och att jag inte riktigt förstod mig på min vanliga telefon, vilket jag inte gör fast den är alldeles helt vanlig, svarade den förut så trevliga flicksnärtan: - Jahaaa... jag förstår.
Vad f..?! Pengarna tillbaka minst! Här är det uppenbart att deras skitsystem, det vill säga Telias, inte fungerar och så får jag skit kastat i ansiktet på mig bara för att man är en teknikanalfabet. Hon antydde helt klart att det var mitt fel och att jag var någon slags idiot. Att det sedan var jag som tryckt lite fel på min telefon spelar ju mindre roll och är ganska så oviktigt. Jag tackade för hjälpen, önskade en trevlig fortsatt dag och la på...
Samhällets spegelbild
Fast egentligen är jag inte förvånad. För ärligt talat är ju samhället som högstadiet i stort. De överspacklade bimbosarna i 9C får all uppmärksamhet, endast för att killarna i 9A går dit kuken pekar, samtidigt trackasseras töntarna i 8D, fast alla innerst inne vet att de är skolans hjärna och intellekt. Den stora massan jublar och skrattar när pajasarna utan intelligens i 9D ständigt gör sig till, vandaliserar, slåss och lever fan. Respekt för varandra existerar inte, ingen tillåts begå misstag, ingen får sticka ut! Ändå ska varenda snoris vara unik. Högstadiet är en spegelbild av samhället! Tänk efter vad som visas på tv! Skillnaden är inte skönjbar.
Det kanske inte är så underligt ändå att folk tycker det är orättvist när de framgångsrika premieras. Något belackarna skulle tänkt på när de smygrökte bakom den stora eken istället för att gå på tysklektionen...
Vänlighet från oväntat håll
Skulle ge mig utt att springa en sväng idag. Då står han där utanför -- gubbfan. Gubbfan som bor under mig och således är min granne. Jag säger artigt hej. Han mumlar något surmulet; pekar på min cykel och säger:
- Nu kan du cykla på den om du vill.
Jag stannar upp och fattar ingenting. Gubbfan blänger på mig och säger att han fixat cykeln åt mig så den går att cykla på nu.
Gubbfan har alltså lagat min pyspunka, vilket egentligen bara var ett enkelt ventilgummi-byte, som jag inte riktigt kommit till skott att utföra de senaste månaderna. Utan att fråga eller att jag överhuvudtaget bett om det har han alltså gjort det. Jag hade ju tänkt att göra det, någon gång, inte hade jag väntat mig att gubbfan skulle ge sig på min egendom.
Vad han gnäller och är bitter, sur och tvär tänker ni. Aldrig kan han vara nöjd. Skitsnack, säger jag. Det är inte där skon klämmer. Det är ju hyvens att han fixat min punkatering, men vad förväntar han sig att jag ska ge tillbaka? Förväntar han sig något överhuvudtaget?! Jag är ju förböveln satt i skuld till honom nu, eller...
Saken är nämligen den att gubbfan försökte hjälpa mig i vintras när mitt fartvidunder till bil inte riktigt var på humör. Följden blev ett trasigt batteri och brännskador, som väl är inte på mig, utan på gubbfan. Nu är det så att jag tror att gubbfan har lite dåligt samvete för det där, att det har grämt honom nu i ett halvårs tid att han var fullkomligt värdelös som bilmekaniker även när en bilanalfabet som jag själv skriker: - Du måste jorda! Du måste jorda!
Bilservice
Ibland önskar jag att jag bodde i det gamla Östtyskland. Vad säger han? tänker ni. Vill han bo i ett kommunistland fullt av testosteronsvällda kulstöterskor med mer hår under armarna än Harald Hårfager hade på hjässan? Nja, säger jag väl då. Inte direkt. Kanske inte ens under pistolhot, men...
En vän till mig lämnade in sin bil på service häromdagen. När han hämtade ut den var han några tusenlappar fattigare. Hans bil rullade iväg fint. Den hade i och för sig rullat fint till verkstaden också. Det är just därför jag skulle vilja bo i det forna DDR. För att de hade billigare bilservice eller vad? undrar ni. Nej! Nästa vecka är det min tur att lämna in bilen på service. Antagligen måste fördelarknuten servas och så måste oljan bytas på kardankuggen. Sånt är dyrt. Äckligt dyrt. Nu är det bara så att min bil för närvarande rullar på bra. Den går fint på vägen och verkar trivas rent allmänt. Likförbaskat kommer jag bli tvungen att punga ut med åtskilliga tusen för att få den fixad. Jag ser det som fullständigt meningslöst och bortkastat. Här kommer jag med en frisk bil; lämnar in den; de pillar lite på någon skruv; tar ut en hutlös summa pengar och jag märker ingen skillnad mot innan. Meningslöst. Bortkastat.
Det är nu som DDR kommer in i bilden. Där kunde folk få en fullt fungerande bil för en billig penning, om än delvis gjord i papp, som sedan gick att reparera med vad som fanns till hands, kanske ett tuggummi. Alla hade samma bil, hur bra som helst. Alla borde ha en Trabant nu också.
Om så vore fallet skulle vi ju om inte annat slippa alla dessa nötter med peniskomplex som kör runt i bilar med 700 hästkrafter där effekten aldrig utnyttjas, så länge det körs lagligt. Vi skulle också bli av med alla dessa förbaskade avgaspyende Volvo 240:s och Saab 99:or som av någon jävla anledning alltid dyker upp på vägarna när det börjar lukta kobajs utanför rutorna.
Tänk då vad tryggt. Alla kör samma bil. Skulle bli bra mycket trevligare att tvingas åka till verkstaden då. Det handlar ju ändå bara om att ta sig från punkt A till punkt B...
Häxan
Hon spänner säkert grymt sina vinna ögon i "offret" och säger: - Jaha, Yttersta domen ja. Det ser inte bra ut. Och så Djävulen på det. I fjärran hörs ett rått skratt, korparna kraxar utanför fönsret och katten fräser. I den öppna spisen slår lågorna upp. Yttersta domen.
Hjälp säger jag. Och hon är jag granne med. Tur hon inte har katt.
Möte
När mötet sedan äger rum är man snudd på så uppspelt att huvudet ristar och hela kroppen nästan skakar. Då visar det sig att hon är en gammeltacka. Hon är ful, snudd på äcklig, vedervärdig och avskyvärd. Det är i sådana lägen folk som är fula borde ha någon slags varning på sig. Kanske en signalgrön väst, eller en stor orange skylt: - Varning för ful! Det hade varit mycket praktiskt. Vi snygga i världen hade inte behövt oroa oss för att i onödan få lite förhoppningar om att få lägga ögonen på något vackert, och alla fula skulle slippa bekymra sig över om de är fula eller inte. Den gröna västen berättar sanningen. Mycket praktiskt.
Det svåra blir ju nu då att avgöra vilka som är fula. Där i ligger det stora problemet. Folk har ju så olika smak, och majoriteten av världens befolkning har garanterat fel smak. Rene Russo ansågs ju exempelvis vara otroligt snygg 1992. Hon ser ju mest ut som en påse halstabletter. Då liksom nu...
För att inte tala om alla dessa manliga män som flockas i kassa B-serier från Förenta staterna, fan vad de ser ut. Ni vet sådana där med tjurnacke, kortklippt, blond, råarisk frisyr och en arselhaka med till hörande käkparti mer liknande ett bogvisir; ofta med en flickvän fullständigt fylld av botox och silikon i varenda tänkbart och otänkbart ställe på kroppen. Nej, fy fan! Det här är med bra och dåligt utseende är fasen alltför subjektivt. Vi lägger ner. Dålig idé. Jag tar tillbaka. Dock fortfarande jäkligt störigt när man kommer åkandes så där...
Hobbyöversättaren från OBS-klassen
Här har jag laddat hem en film och sätter mig ner för att beskåda ett förmodat mästerverk. Hela upplevelsen smulas tyvärr fullständigt sönder av alla särskrivningar, grava interpunktionsfel, syftningsfel och varenda förbannat skrivfel som en normalbegåvad 8-åring gör. Skillnaden nu är att vi har att göra med en finnig tonåring som snorig sitter på sitt pojkrum och hackar och crackar med filmer, spel och annat trams mellan smygrunkningarna. Han, för det är ta mig tusan alltid en han, känner sig mega-jätte-fräck när han skriver under översättningen med sitt fräsiga namn, med någon jäkla bakoframvänd trea i. Att hans verk är bland det taffligaste som gjorts sedan Benke i 1a skrev om sitt sportlov det ger han blanka fan i, mest för att han inte förstår att han är värdelös och rimligtvis borde leta efter sin talang någon annanstans än i hobbyöversättningens marker.
Jag vet att man får vad man betalar för, men vad fasen, lite krav måste man kunna ställa tycker jag. Attans vad jag saknar videon. Det var bättre förr. Videokopiera hyrfilmer. Det var tryggt det. Då slapp man i alla fall alla snoriga obs-klassande hobbyöversättare...