Översitteri
Nu är å andra sidan mitt mått alldeles strax rågat. För om man slår på kanalen Discovery dröjer det säkert inte mer än någon liten halvtimme innan det dyker upp en skum översättning. Alldeles nyssens så dök det upp en icke-översättning. De hade alltså fullständigt struntat i att översätta ordet. Ordet i fråga var primer. Det som visades var två personer som var i färd med att måla om en bil. Primer betyder för den icke-engelskspråkige grundfärg. Det de just exakt då höll på med var att lägga ett lager grundfärg på bilen. Varför inte då översätta det förbannade ordet?! Kan det vara så att de svenska bilintresserade nördarna iklädda sina förstora Crocker-jeans, sin lite väl om buken åtsittande svarta sweatshirt med FOX-tryck, samt den på huvudet förfärliga baseball-kepsen, springer runt där i bilgaraget och säger: - Sa' vi' lägge' på lite prajmer förscht?! Skulle inte förvåna mig ett dugg. För det låter ju så fräsigt...
Ytterligare exempel är hämtat från allas vår serie Family Guy. Familjen befinner sig i den amerikanska södern och Stewie är lyrisk över hur lokalbefolkningen för sig och utbrister: - Give me a mullet! Lokalbefolkningen i södern ser inte alltför sällan ut så här:
Med andra ord iförda en vacker, klassisk hockeyfrilla. Hockeyfrilla på engelska heter Mullet. Översättaren hade dock valt att översätta det hela med multe. Vad fan är det?! Betyder det något? Finns det ett sådant ord? Ordet finns ju uppenbarligen, men vad betyder det? En enkel sökning på google ger oss en fingervisning om att det har med fiske att göra. Ok. Vad sägs om att kanske sätta rätt man på rätt plats?! Någon insnöad förbannad fiskare kanske inte ska sitta och översätta en humorserie av högsta klass, utan kanske passar bättre på de där fiskeserierna på Discovery om söndagmornarna, som ingen med sinnet i fullt bruk vill se. Kanske någon mer allmänbildad ska sitta och översätta en serie som kan handla om i princip vad som helst? Och inte något nöt som kastar tillbaka fisken när han fångat den...
Måsjävlar
Jag har ett litet trivialt problem. Fåglar skiter med glädje på min bil. Eftersom den är Ferrariröd syns dessa vita blaffor ganska massor. Och då jag är en företagsam ung man som har ett hektiskt liv och ytterst sällan har tid att tvätta mitt vrålåk blir följden i princip att jag åker runt i en stor fågelskit: - Där kommer han med fågelskitsbilen, säger folk på stan och ler i mjugg.
Så nu idag då kom jag körandes där i min bajsmobil korsas vägen av en stor hoper med skrattmåsar. Skrattmåsar av olika storlekar och ålder. De var säkerligen på jakt efter mat eller kanske en skön plats i skuggan som skydd för den gassande solen. Det sista var ironi eftersom det är mulet. Skrattmåsarna flög hur som helst rätt okontrollerat och verkade ganska omedvetna om att jag kom där körandes med en stor hög guano.
En av de lite mer våghalsiga måsarna valde att nästan krascha rakt in i min vindruta och därefter gapflabbandes flyga där ifrån glad i hågen och stolt över sin bedrift. Eller om han blev fullständigt vettskrämd och satte hjärtat i halsgropen. Och om vi då tar det där sista i anspråk. Jag tror fan att fåglar är onda varelser som ger igen om man av misstag råkat göra dem förnärmade, som exempelvis snudd på ta livet av dem med en bättre begagnad bil. Ger igen gör de genom att bajsa på min bil. Hämdlystna är de...
I musikfascistens hjärna
....där så. Träffade på en sån där musikfascist idag. Jag hatar dem. Rakt in i märgen. Ok, förlåt. Hata är ett starkt ord. Men, bara så där ni vet så det kryper i kroppen och man får lust att drämma en spikklubba i ansiktet på personen i fråga.
Musikfascister hur som helst. Sådana där ni vet utan tillstymmelse till liv eller riktigt socialt umgänge, utom sina fikakompisar i 20-årsåldern då förstås. Där sitter de med sina hängbukar, råttfärgade hår, lumpenglasögon och gråa merchandise-t-shirts för okända band och låtsas vara svåra.
- Men. Nej! De spelar ju indierock.
- ...nja. Jag tycker de spelar grunge...
- Grunge?! Det är väl ingen som spelar längre? Dessutom finns inga som kan spela grunge som Pearl Jam och Nirvana. Det är äkta.
- Ja! Det är sant....
- Jaa...
Någon av dem sitter i någon svårrandig tröja, nitbälte och svart snedlugg med ett överlägset leende på läpparna. Eftersom han innerst inne vet att ju han har rätt. De spelar naturligtvis Shoegazing. Bandet de talar om är något äckelobskyrt band från bortre Alingsås som ingen normal människa någonsin kommer att höra talas om -- ej heller vilja.
När så dessa människor äntrar sitt hem sätter de sig i soffan och lyssnar på alla dessa fullständigt okända band; slentrianrunkar och exalteras över trumkompets uppbyggnad och den dovt distade gitarrens magiska skiftningar. Fy fan...
...om jag nu tycker Pokerkväll i Vårby Gård är bra kan väl jag få göra det. Jag skiter väl i om the Clash och tusen andra band gjort låtar som liknar den. Eller att Florence Valentine "kopierat" texter hit och dit. För om vi nu inte får göra saker som är snarlika med sådant som redan existerar kan vi ju lika gärna sätta oss ner och hålla käften. Gärna i grupp också. Så tystnaden blir mer påtaglig. Jävla idioter...
Dubbelhakor och lumparminnen
Nej, den typiske kalmariten i mina ögon är en rakt igenom bitter sate. Snudd på totalt humorbefriad. Han kan nästan likt en person med Aspergers-syndrom kliva in och döda ett glatt sällskap med en lång harrang om hur saker och ting egentligen ligger till. Han röstar dessutom på sossarna, men inte på grund av någon ideologisk övertygelse eller för att han på annat sätt tycker om deras politik. Han röstar på dem för att han gör det. Det är så det ska vara, för så har det alltid varit och så ska det förbli. Han tänker inte.
Han hänger sig också åt att skaffa sig goda kunskaper i hur man lättast får ut A-kassa och hur man räknar LAS-dagar på effektivast sätt. Att bli bättre i sin yrkesproffession skiter han blankt i eftersom han innerst inne är en lat människa, som inte vill annat än att ligga på soffan och kolla på the Voice, samtidigt som han bygger på sin kraftigt begynnande fetma. Den osunt underhållna kroppen utmärks av den något överdimensionerade dubbelhakan, vilken sitter på en i övrigt normalbyggd kropp, om än en aning icke-tränad. Icke-tränad eftersom han inte rört på sig nänmvärt sedan han gick ut gymnasiet för 10-talet år sedan. Dubbelhakan är dock sprungen ur ett stadigt alkoholintag vareviga helg då han träffar sina likasinnade vänner och super sig redlös. Detta är också egentligen deras enda gemensamma beröringspunkt bortsett från att de sitter där om lördagskvällarna och diskuterar patetiska lumparminnen som de vore den största händelsen på jorden -- någonsin. När det tystnar är det alltid någon av dem som skryter om en löjeväckande sportkarriär: malligt berättar de hur som fotbollsspelande 14-åring flyttades upp till P16, att de sedan slutade spela fotboll innan de själva fyllt 16 talas det tyst om. Därefter behandlar de som brukligt är några av de föregående festerna och om hur lyckade de varit. En lyckad fest i deras ögon är när samtliga i sällskapet blivit fulla som kastruller och spytt ner sig totalt. De berättar om detta med stolthet i rösten.
Samtidigt som dessa "män" sitter där och raljerar över lumpen, uteblivna sportframgångar och fylle-svineri, sitter deras flickvänner hemma i tv-soffan och självömkar sig själv i ett rosa linne, och en småkraftig, osund övervikt. Hon har egentligen ingen anledning tycka synd om sig själv, men hon gör det ändå och saknar underligt nog sin pojkvän. Hon saknar honom för att de är likasinnande. De är själsfränder. Lata egostiska jävlar som röstar på socialdemokraterna för att de tycker synd om sig själva, inte orkar ta tag i sina liv och förverkliga sina drömmar. När de fyller 50 år köar de utanför Netto och väntar på att det ska öppna. Usch!
Känner jag några sådana här? Nej. Har jag träffat några sånna här? Nej. Finns de? Garanterat!
92
Idag strosade jag runt på IKEA. Som seden bjuder efter ett besök i Kamprads lilla butik tänkte jag äta en bit mat ute, så jag skulle slippa att själv koka ihop en liten pytt. Kraven jag ställde var att det skulle gå snabbt, vara smidigt och, som smålänning jag är, vara något så när billigt. Eftersom det inte är speciellt smidigt att hitta en ledig parkering och leta upp en bra resturang fick det bli småbarnsförälder-alternativet -- Burger King. Snabbt, smidigt och billigt. Trodde jag. Väl framme kunde jag ju inte motstå den vackra flickans lockelser med extra bacon, ost och annat gott. Och så glass på det. Fast jag ville ha milkshake, men den var som vanligt trasig (mer om det en annan gång.)
Hur som helst gick det förhållandevis snabbt och det var otroligt smidigt eftersom jag körde drive-thru. När det då kom till betalningen kom chocken. Det var hjärtattackvarning. 92 kronor. 92 jävla pickadollars. Vilka tror de att de är? Alain Ducasse i Paris?! 92 förbannade kronor för en skiten hamburgare. Jag hade kunnat gå till vilken resturang som helst och tagit en Dagens och fått mig ett rejält skrovmål. Herrejösses. Jag hade kunnat äta buffé någonstans på ett hak för mindre än det och ätit en liten indiers årsrason. Som tur är kostade jag på mig en liten bilsemester och åkte över till Öland och njöt av solen som glittrade i Kalmarsund och vattnet som kluckade mot strandkanten. Det gäller att hitta det lilla att njuta av när man får betala en hundring för en liten förkolnad köttbit och gammal sallad i ett bröd...
Otvättat, förbannat travfolk
Något som dock inte är bra när det kommer till trav är det klientel som i stort övertal besöker våra travbanor. Och jag hoppas innerligt att de inte ser mig som en medmänniska och gelik*. För majoriteten av travbesökarna är samma slags människor i 40-50 års åldern man kan se om man en dag beger sig på studiebesök till Arbetsförmedlingen. Jag kan lova dig att alltför många av dessa personer även lever på socialbidrag, för sällan eller aldrig ser man så ofta så illa klätt och otvättat folk. Vi talar nu om orakade människor med en kvarglömd 80-talsfrisyr på huvudet, ompysslad senast någon gång i mitten av 90-talet, och till detta urtvättade kopior av märkeskläder inköpta under någon charterresa till Bulgarien '95. Samtliga, män som kvinnor, är blekfeta så när som om kinderna där man under all ovårdad skäggstubb och fjunbeklädnad kan skönja en rödlätt ton sprungen ur ett alltför stort alkoholintag. Så sitter de där i all sin prakt samtidigt som de inmundigar svettig pommes på papptallrik i alltför rask takt. Ett svullande så kraftigt att den väl tilltagna pölen ketchup yr omkring dem. (För att veta deras lukt hänvisar jag hit.) Barnen som emellanåt svärmar kring dem är sånna där bleka undernärda snorisar i gratiskläder som sitter tysta och lugna i någon OBS-klass och försöker koncentrera sig på matematiken, medans DAMP-offren håller låda...
Antingen klipper dessa människor sig och skaffar ett jobb och fortsätter gå på trav eller så görs det något åt travbanorna, upprustning, vad som helst så dessa människor slutar gå på trav. Jag vill slippa få ketchup på mig nämligen...
*Notera att detta ord är utdött så om du inte förstår dess innebörd gör det inget. Jag vet inte ens om jag använt det som det en gång var tänkt, men vad gör det?! Nu har jag använt det som jag ville. Så det så.
Gubbsvettens konung
Jag tog plats i baren tillsammans med mina vänner. Bredvid mig hamnade så småningom en man. Han var glad i hatten om man säger så. Fint så. Det får folk vara på krogen. Att bli lite rund om fötterna är väl lite av syftet när folk tar sig en öl eller två eller sju. Jag åkte med andra ord på att hålla en konversation med denne man. Vet inte vad han sa egentligen, men eftersom han envisades med att vända sig till mig gång efter annan så antar jag att han var tillfreds med mina hmm-anden. Vem vet jag kanske löste svåra psykologiska problem där jag satt och försökte hålla koncentrationen på annat.
En av anledningarna till att jag försökte rikta uppmärksamheten åt något annat håll berodde till stor del på att den här mannen helt sonika glömt att ta en dusch. Han såg hyfsat välvårdad ut och vad jag kunde se verkade han inte vara det minsta retarderad. Han stank dock svett. Något fruktansvärt. Ett tag misstänkte jag att jag satt med huvudet i armhålan på honom, men det visade sig snabbt när jag tittade mig lite förundrat omkring att så inte var fallet. Ingen tittade underligt på mig så jag antog att jag suttit helt normalt där med min öl utan att av misstag råkat köra upp huvudet under armen på den här stinkbomben till otvättad man.
När jag efter nån timme trodde jag skulle svimma där mitt i all svettlukt så avlägsnar han sig och ger mig lite andrum. Det dröjer dock inte länge innan en äldre herre i säg sisådär 60-70-80-årsåldern ställer sig och ska försöka beställa sig en öl. Han stinker inte svett. Utan gammal man. Ni vet så där äckligt, kväljigt instänkt och gubbaktigt. En blandning av föråldrad kaffesump, mögel, svett och gammalt sekret. Fy fan. Jag trodde jag skulle spy. Ett tag lurade jag faktiskt fullt ut på att vomitera rakt över båda dessa stinkbomber och ursäkta mig med att de trots allt luktade lite bättre.
Nu som först kommer jag till själva essensen av det här inlägget: - Vid vilken tid i livet börjar man lukta illa om man har ett styck penis och när slutar man känna att man inte luktar riktigt så där gott som man själv tror?! Går det att klara sig undan att hamna i det där gubbluktarträsket? Jag vill aldrig hamna där...
Åse Åsenlund
Exempel från hennes senaste bravader: Hon befinner sig i sminklogerna under inspelningen av filmerna om Arn. Tre gånger frågar hon diverse människor om de förändras när de sminkats och getts en uppsättning medeltidskläder, eller om de kanske känner sig som en redig karl med ett svärd vid sin sida. Hon får inget napp. Intervjuoffren flackar med blicken och letar efter en utväg ur den enerverat pinsamma situationen. Efter idogt letande hittar Åse Åsenlund tillslut ett offer som svarar att hon nog kan se en liten förändring i de personer som sminkats. Kommentaren avslutar repotaget samtidigt som vi ser en falsk Åse Åsenlund stirrandes med manisk blick in i kameran.
Det känns som om Åse Åsenlund kom till inspelningarna med en infallsvinkel som hon sedan körde stenhårt på. Som en fiskare åkte hon runt från vik till vik tills hon fick napp. Åse Åsenlund, sämre än Malou von Sivers och i morgon fyller hon 45...
Kroppkakornas lurendrejeri
Ok, jag säger nu inte att det är äckligt med kroppkakor, men det är, ursäkta franskan, fan i mig inte någon kulinarisk läckerhet och det här förbannade vurmandet för Kroppkakor är inte annat än fullständig idioti. Blaffa upp en tallrik och ställ det under näsan på en fransman och se vad han säger. Mest troligt får han kväljningar. Ger mig tusan på att sparsmakade finnar från Rovaniemi skulle rynka på näsan åt detta mischmasch.
Jag kan förstå om man i det gamla bondesamhället kunde älska kroppkakor, men nu lever vi på 2000-talet och äter inte potatis och saltad fisk vareviga dag. Då som nu är det enligt min åsikt mest troligt sylten och framförallt grädden som gör det hela så älskat. För vem har inte tagit en slurk ur gräddpaketet ur kylskåpet någon gång bara för att uppleva den underbara smaken? Men. Som sagt är så lever vi idag i en tid då det rimligtvis borde finnas godare alternativ än mjöl- och potatiskladd att äta till sylten. Våfflor någon?
WSOP-mannens infantilism
För det första vill jag klargöra att jag i princip inte befattar mig med poker längre. Det fanns dock en tid då jag lade ner ganska kraftigt med tid på att plöja pokerlitteratur, läsa pokerrelaterade tidsskrifter och se på vilka moves proffsen gjorde just då eller just då. Nu har jag dock glömt allt. Men. Till dagsdato har jag aldrig ens satt in några pengar på ett pokerkonto. Jag har således inte kunnat förlora några pengar, däremot har jag lyckats med konststycket att plocka ut cirkus 5000 kronor från pokerklienter under de futtiga två åren då jag får sägas ha befattat mig med poker. Kanske upplevs som en struntsumma för Herr Hej-jag-sitter-på-höga-hästar-och-ska-till-Vegas och annat löst folk där ute som lever i en falsk dröm om att ni ska kunna försörja er på detta dobbleri. Jag anser således att detta påhopp är taget helt ur luften och gjort av en mycket lågt sinnad människa. Mitt förslag är att han och hans gelikar trycker upp dylika åsikter i storgången i fortsättningen. Grr.
Den kooperativa gemenskapen
Motormannan i min backspegel
Vad bilisten pysslade med idag som väckte mitt vrede var att köra upp med fronten så att det enda som syns i min backspegel var dennes nummerplåt. Kan tyckas som en bagatell, framförallt utifall bilisten förbereder omkörning. I detta fall var det inte på det viset. Personen som kör väljer nu att ligga där och låtsas vara någon slags Alain Prost. Då vi når motorvägen och hastighet 110 antar jag att han ska susa förbi och problemet vara ur världen. Icke! Scenariot är oförändrat. Det är snudd på så han penetrerar mitt avgasrör med sin kofångare. Jag väljer därför att öka tempot för att slippa denna dåre. Vägen ligger fri framför mig så inget finns där som hindrar. Efter lite enkelt gasande lyckas jag skaka bort min antagonist-bilist.
Då några minuter passerat smalnar vägen av och blir enfilig med mitträcke och jag noterar att det framför mig är lite av en kö efter en bil med släp. Jag saktar därför ner i god tid och lägger mig på ett välbehövligt avstånd bakom sistvarande bil. I backspegeln ser jag nu automobilkungen. Inget anspråk på att sakta in görs. Istället nyttjas något vad som kan ses som en tvärnit ungefär en halv meter bakom mig. Där ligger han sedan under 10 minuter innan jag svänger av vägen. Vad trodde han? Att han skulle komma fram snabbare? Att jag skulle flytta på mig? Vad hade han att tjäna på att köra i knät på mig? Jag hade lust att tokbromsa och ta en whip-lash bara för se idiotens min när det hela gick fullständigt åt helvete. När jag lämnar vägen noterar jag så dekalen som sitter på bilen:
I bilen satt uppenbarligen en övergödd, orakad man i 60-årsåldern indränkt i alltför mycket eau de cologne och var smått berusad efter den lille stärkande supen han tagit strax efter att hans ragata till frus lilla irriterande hund Snuffan bitit sönder de allra nyaste finbyxorna i gabardin. Trafiksäkerhet ska visst ligga dem varmt om hjärtat har jag hört. Jo, tjena!
Ett förbannat ofog
Min tanke var med anledning av nedanstående inlägg att inte skriva något här på ett tag utan låta saker och ting sjunka in. Men. I en värld full av dagdrivare, patrask och annat löst folk är det lögn att försöka sig på det.
Jag har nu, liksom tidigare vid tragiska dödsfall, i trådar på diverse forum sett att många, och då menar jag många, skriver R.I.P. för att hedra och skänka en tanke till den framlidne. R.I.P. Jag talar nu inte om några utrikiska forum med engelska som språk där kanske ett Rest in peace skulle kunna vara på sin plats. Utan nu är det svenska forum och gästböcker med svenska som huvudspråk, där inte bara frasen Rest in peace används utan också dess förkortning R.I.P. och då alltsom oftast utan punkter.
I mitt tycke är det synnerligen respektlöst och knappast ett sätt man visar omtanke till den framlidne och dennes familj och vänner. Jag anser att det går att likställa med nedanstående dialog mellan två svensktalande ifråga om hänsynslöshet och ringaktning.
- Hej
- Hej
- Min mor avled igår.
- Öh! Far out dude. Rest In Peace, man!
Är det så man agerar då någon har sorg? Uppenbarligen är det väl så. Dessvärre är jag knappast förvånad med tanke på Big Brothers-generationens totala utbredning och med det intelligensbefriade förhållningssättet till världen och människan i stort de bestitter. Så i en värld full av OMG, LOL och AFK anses det väl värdigt och vördnadsfullt att skriva RIP på internet. Det är väl klart. Vila i frid anses väl mesigt... jävla idioter!
Moralpanik?!
Vi må bära på det lutheranska oket, men i ett land som blir allt mer sekulariserat blir det inte så lite dravligt när svordomar med anspelningar på satan censureras...
Jäj-står
"jäj-står, joskalltschöör, baj jise"
Hur enda in i hela helsike kan det gå bättre att sälja en produkt med engelska i ett land där huvuddelen av befolkningen talar svenska? Tror vi oss vara så förbannat bra på engelska att vi hellre gör reklam och mer därtill på detta språk än på vårt eget modersmål?! Kan det vara därför vi sitter här med en massa pajasreklamer och TV-program som Let's dance, TV4 crime, Cold case Sverige och Floorfiller? Finns det ingen som reagerar på att det låter töntigt, mesigt eller fjantigt. Nej, vänta! Fräsigt, fräckt och käckt låter det! TV4 Crime. Uj, vad fräsigt!
Tror inte det beror på något annat än att kontakten med det svenska språket fullständigt håller på att tappas och endast intas via topplektyr som Klick, Hänt extra och (S)expressen. Alldeles för få fördjupar och förlustar sig i det svenska språket och använder det på det sätt det förtjänar. Avslutar med en Bergliner som snuddar ämnet.
På väg mot folkligheten
Mm. Emilio efter att ha avslöjat snasket och låtit oss frossa i meningslösheter och ointressant familjesnusk om Who-the-fuck-gives-a-damn kommer du att bli folklig...
Och så var det Anders Svensson som sa "Det finns för många gnällspikar". Punkt.
Blogg, långbollar och guldkorn
- Hur kommer då denna blogg att te sig?
Framförallt kommer det fokuseras på långbollar, framåtanda, sega gubbar och diversearbetare från Sveg. Med andra ord lite av varje och mer därtill. För att få lite fason på själva bloggen så här inledningsvis kan en kort betraktelse vara passligt:
I min barndoms Vimmerby debatteras det livligt om än det ena, om än det andra, så som brukligt är då bönder råkas och språkas. Förnärvarande domineras debatten av bland annat byggandet av en ny "arena" för fotboll, då den nuvarande drabbats av mögel, dåligt spel och på tok för mycket kommentarer angående domarens låga nivå, samtidigt som självkritiken mot det egna spelet lyst med sin frånvaro.
Debatten kring en nybyggnation berör främst själva läget; var spektaklet ska smällas upp. Nu bör det dock läggas in en liten brasklapp här: De boende i Vimmerby består förnärvarande grovt hugget av: Gördis, 80 och Majsan, 45, precis nyklippt 1988, två inavlade bröder, några EPA-raggare, ett paket grovsnus, samt en halt Boxer vid namn Julle. Frågan är då om det ska vara tvunget att till oändligheten diskutera var man bland de tre husen ska placera en gräsplätt med en träbänk bredvid?!
Nu undrar säkert gemene man vad detta hade med bloggande och andra värdsliga frågor att göra? Svaret på den frågan står skrivet i stjärnorna, men en sak är säkert. Denna blogg kommer mest troligt bli något slags dravel och meningslöst pladder där det med lite tur kan komma ett guldkorn någon gång av tusen.