caniggia

Häromdagen såg jag några tjejer som dansade sådan här discodans, där de hoppar, studsar och fladdrar och snurrar med armarna i takt till snabbt dunkande eurotechno. Såg väl inte så där superimponerande ut just när jag såg det. De flög mest hit och dit och viftade lite med armarna, visserligen i takt, men det kändes som om de trots allt inte tränat så värst mycket, utan ägnat mer tid åt att hitta en så neonfärgade dress som bara var möjligt.

Sedan när jag kom hem och stängde dörren försäkrade jag mig om att jag var alldeles allena och att grannen inte borrat några kikhål. När jag var fullständigt säker på att jag inte var övervakad snurrade jag lite på min ena arm. Det gick inte så fort. Så jag snurrade lite på den andra. Det gick inte heller så fort. Så jag snurrade lite på båda armarna samtidigt  och tog i lite så det skulle gå ruskigt fort. Det gjorde mest ont. Sedan ställde jag mig framför spegeln och svingade lite med armarna. Det var inte i närheten av den fart som de där tjejerna åstakommit med sina små armar. De hade dessutom gjort allt i takt. Säkert till någon tysk remix också. Jag gav mig. Jag var imponerad.

Försökte alldeles nyssens få tag på lite juliga låtar inför det ståtliga julbord som kommer gå av stapeln i morgon kväll. Nu är ju jag en kille i farten som gärna gillar att vara toppmodern och inne i det allra senaste, så istället för att springa ned till skivbutiken och inhandla en LP, satte jag mig med diverse sökmotorer och program av allra bästigaste slag för att ladda hem, naturligtvis helt lagliga, så kallade mp3:or. För er som inte är familjära med mp3:or kan jag förklara för er att det är en förkortning av Moving Picture Experts Group [generation] 3 och den allra senaste skvalmusiken finns att få tag på i formatet, så som Marie Picasso.

Nåväl, när jag sitter där och letar efter Bosse Larssons fin fina julleks-skiva med klassiker som: Kom fager unger Sven och Tre hurtiga gossar, dyker det upp lite suspekt reklam på sidan där jag befinner mig: "Horny cheating Milfs in Ljungbyholm" basunerades ut med en spyneonfärgad text. Bilder visade lite äldre kvinnor som inte skämdes att visa sina blottade behag. Det ska nu tilläggas att det var bra många bilder på damer från Ljungbyholm. Reklamen länkade till någon dating-sida eller liknande. Vad den sidan då försöker tuta i mig är att det i Ljungbyholm finns en hel skrälldus med kåta KVM:s, det vill säga knull-vänliga-morsor, som till på köpet vänsterprasslar. Jag vet inte, men det kanske ska sägas att Ljungbyholm är en by av det mindre slaget med hus av eternit, lador i sliten rödfärg och invånarna består av två ficktjuvar och ett luder. Något säger mig att den där sidan luras. "Horny cheating Milfs in Ljungbyholm". Jo, tjena! I franska Angoulème kanske, men Ljungbyholm?! Lite trovärdighet i reklamen kan man väl ändå få kräva?

Sportbladets krönikör Jennifer Wegerup skrev för några dagar sedan en krönika om alla dessa fans som infiltrerar presskonferenser och nallar från fikabord och annat och utger sig för att vara riktiga journalister, eller som fru Wegerup kallar dem: låtsasjournalister. Hon smutskastar dessa fanskribenter och deras arbete, framförallt med argumentet att de inte är objektiva utan något så ini bänken subjektiva. Sedan följer någon harang om att "riktiga" journalister minsann är bra. Bra är de! Jättebra! Fantastiska!

I mina ögon känns det som ett desperat försöka att intala sig själv, och med hopp om att övertala några imbecillska får, att man faktiskt visst duger och är bra. Den som känner sig trygg i sig själv och situation brukar nämligen erkänna sina egna svageheter och på så vis visa styrka. Fru Wegerup agerar som om hon vore instängd i ett hörn. Kan det vara för att de här "låtsasjournalisterna" lyckas komma närmare, mer djupgående och ha mer insiktsfulla repotage än vad som är brukligt på kvällsblaskornas rubrikletande redaktioner. För ingen människa med sans och vett i fullgott skick kan påstå att clownen Robert Laul skulle vara bättre än någon av alla amatörjournalister som springer runt på vår jord...