caniggia

Sportbladets krönikör Jennifer Wegerup skrev för några dagar sedan en krönika om alla dessa fans som infiltrerar presskonferenser och nallar från fikabord och annat och utger sig för att vara riktiga journalister, eller som fru Wegerup kallar dem: låtsasjournalister. Hon smutskastar dessa fanskribenter och deras arbete, framförallt med argumentet att de inte är objektiva utan något så ini bänken subjektiva. Sedan följer någon harang om att "riktiga" journalister minsann är bra. Bra är de! Jättebra! Fantastiska!

I mina ögon känns det som ett desperat försöka att intala sig själv, och med hopp om att övertala några imbecillska får, att man faktiskt visst duger och är bra. Den som känner sig trygg i sig själv och situation brukar nämligen erkänna sina egna svageheter och på så vis visa styrka. Fru Wegerup agerar som om hon vore instängd i ett hörn. Kan det vara för att de här "låtsasjournalisterna" lyckas komma närmare, mer djupgående och ha mer insiktsfulla repotage än vad som är brukligt på kvällsblaskornas rubrikletande redaktioner. För ingen människa med sans och vett i fullgott skick kan påstå att clownen Robert Laul skulle vara bättre än någon av alla amatörjournalister som springer runt på vår jord...