Anglofili och Tjongavallen
Oj, oj, oj väsnas det i de svenska stugorna. Bloggen om inget och allt, och lite Kalmar FF är tillbaka. Vi får se hur det går denna gång med upprätthållandet av ett mer regelbundet skrivande.
Henrik Larsson debuterar inom någon timme mest troligt på den högsta engelska nivån och det i Manchester Utd. För några månader sedan spelade han bland annat på Fredrikskans. Henke var bra i allsvenskan, men inte låg det något magiskt skimmer över hans bedrifter. Han flyttar till Old trafford och vips är han helt förbannat så in i bänken bra. Eller?!
Som vi alla vet har svenska lag det nedrans svårt att kvalificera sig till de europeiska cuperna, om man nu inte räknar Royal League dit, i så fall lyckas fyra lag varje säsong. Till de mer erkänd och snäppet mer internationella cuperna går det dock sämre. Beror det då på att svenska lag är så äckligt dåliga? Ja säger vissa, nej säger jag. Det råder ett visst mått av anglofili i detta land, med en enorm övertro på utländska spelare och lag. När sedan svenska lag ska möta ett utrikiskt dito är de fullmatade med kvällspressens historier om svenska lags bedrövlighet och den svenska klubbfotbollens redan dåliga självförtroende får sig ännu en knäck. Med en förlust som följd.
Beror detta då helt och hållet på medias negativa bild av klubbfotbollen i vårt avlånga land? Naturligtvis inte! Vi är sämre, framförallt på grund av att vi inte bor så många här. 9 miljoner för att vara exakt. Av dessa är det inte speciellt många som är spelklara. Flera tycker boule är en mer passlig sport. Men om våra gossar istället skulle vara pumpade med ett självförtroende a la amerikaner skulle de fortsätta gneta på vid ett 1-0 underläge mot lag från bortre Syldavien.
Ovanstående resonemang går också i mitt tycke att tillämpa på svenska spelare som blir utlandsproffs. Om vi tar exemplet Henke Larsson. Han kommer till Manchester Utd. som en betrodd spelare med fullt stöd i ryggen. Även om en viss press på honom då tillkommer antar jag att det är förbannat mycket skönare med press på sig och stöd än att inte känna förtroende och sedan vara tvungen att levera när man ges chansen. Var leder då mitt resonemang? Jo! Utan att jämföra spelarna mer tror jag att också Marcus Allbäck hade leverat i den röda tröjan, med det stöd Henkeponken har just nu.
Summa sumarum blir således, även om det troligtvis nu kommer som en chock för flertalet, den engelska ligan är kraftigt överskattad och det mesta inom dagens toppfotboll handlar mer om omgivningens syn på spelaren, spelarens självförtroende och förtroendet dennes ges än om var på klasskalan man befinner sig. Sätt Frank Lampard på Tjongavallen i några år så får vi se hur glamorös gloria han har sedan...
Henrik Larsson debuterar inom någon timme mest troligt på den högsta engelska nivån och det i Manchester Utd. För några månader sedan spelade han bland annat på Fredrikskans. Henke var bra i allsvenskan, men inte låg det något magiskt skimmer över hans bedrifter. Han flyttar till Old trafford och vips är han helt förbannat så in i bänken bra. Eller?!
Som vi alla vet har svenska lag det nedrans svårt att kvalificera sig till de europeiska cuperna, om man nu inte räknar Royal League dit, i så fall lyckas fyra lag varje säsong. Till de mer erkänd och snäppet mer internationella cuperna går det dock sämre. Beror det då på att svenska lag är så äckligt dåliga? Ja säger vissa, nej säger jag. Det råder ett visst mått av anglofili i detta land, med en enorm övertro på utländska spelare och lag. När sedan svenska lag ska möta ett utrikiskt dito är de fullmatade med kvällspressens historier om svenska lags bedrövlighet och den svenska klubbfotbollens redan dåliga självförtroende får sig ännu en knäck. Med en förlust som följd.
Beror detta då helt och hållet på medias negativa bild av klubbfotbollen i vårt avlånga land? Naturligtvis inte! Vi är sämre, framförallt på grund av att vi inte bor så många här. 9 miljoner för att vara exakt. Av dessa är det inte speciellt många som är spelklara. Flera tycker boule är en mer passlig sport. Men om våra gossar istället skulle vara pumpade med ett självförtroende a la amerikaner skulle de fortsätta gneta på vid ett 1-0 underläge mot lag från bortre Syldavien.
Ovanstående resonemang går också i mitt tycke att tillämpa på svenska spelare som blir utlandsproffs. Om vi tar exemplet Henke Larsson. Han kommer till Manchester Utd. som en betrodd spelare med fullt stöd i ryggen. Även om en viss press på honom då tillkommer antar jag att det är förbannat mycket skönare med press på sig och stöd än att inte känna förtroende och sedan vara tvungen att levera när man ges chansen. Var leder då mitt resonemang? Jo! Utan att jämföra spelarna mer tror jag att också Marcus Allbäck hade leverat i den röda tröjan, med det stöd Henkeponken har just nu.
Summa sumarum blir således, även om det troligtvis nu kommer som en chock för flertalet, den engelska ligan är kraftigt överskattad och det mesta inom dagens toppfotboll handlar mer om omgivningens syn på spelaren, spelarens självförtroende och förtroendet dennes ges än om var på klasskalan man befinner sig. Sätt Frank Lampard på Tjongavallen i några år så får vi se hur glamorös gloria han har sedan...
Spela nu så kulan glöder
Det här med att skriva blogg var ofantligt svårt för en sådan som jag. Upptagen med allt och inget, samtidigt som tankar och flyktiga idéer för närvarande samsas med euforisk entusiasm över fotbolls-VM. Dessutom dyker alltid de bästa idéer upp i stunder när jag inte har tid att sätta mig ned och plita ner skiten. Därför blir det som nu -- en icke-skrift fylld av nonsens. Mest troligt kommer skrivandet igång när allsvenskan går igång igen. Jag har nämligen märkt att mitt liv och humör till stora delar styrs av när och hur allsvenskan spelas. Att det sedan sammanfaller med den ljusa tiden på året tycker jag vi ignorerar för tillfället och istället hyllar mig som en sann fotbollsälskare ala Thomas uuhNordahl.
Har den senaste tiden försökt att bygga på mitt intresse för Kalmar FF, för att om möjligt inom en snar framtid bli accepterad som en riktig Kalmarit, om än inte fullt äkta. Något skitlaminat är det dock inte tal om. Jag har de senaste dagarna suttit och läst på om KFF:s historia och under tiden lyssnat på KFF-sånger på repeat. Börjar bli en aningens hjärntvättad och ryser så smått när jag läser om Johny Erlandssons skägg. Det enda som kanske fattas mig innan jag blir en tvättriktig Kalmarsupporter är ett årskort på Fredriksskans och ett skårrande R. Det sistnämnda hoppas jag dock jag slipper in i det längsta...
Under hjärntvättningsperioden sprang jag på, den troligen mest kända av Kalmar FF:s hejarramsor: Heja Kalmars röda bröder, spela nu så kulan glöder, FF FF. Så underbart vacker och samtidigt så där härligt nördig och fylld av historia om en svunnen tid. Personligen avskyr jag supportersånger i stil med Kuken, ballen, Värendsvallen eller Vi ska våldta era horor.... eller ...bränna era kyrkor... o.s.v. I min värld är dessa sånger förenat med idioti och låg intelligens, mindervärdeskomplex och dåligt självförtroende. Det är inte orden som sjungs som är pudelns kärna utan sättet de framförs på. Ta Hammarbys Öka takten... som egentligen enligt min åsikt är en tämligen timid och färglös historia, om det inte var för historien bakom och sättet ramsan framförs på -- för att inte tala om det underbara rimmet -- skulle den aldrig överlevt så länge som den trots allt gjort. Sådär nu har jag fått vara lite moraliserat vuxen. Mer bitterhet kommer att komma framöver, men sparar på det så länge. Nu ser vi framåt istället. Mot Sverige-England. Skulle inte förvåna mig om kort-tjock-Anders får starta och Sverige vinner stort efter att Boråsaren stänkt in några baljor. Usch! Det är han inte värd. Måtte det inte sluta så...
Har den senaste tiden försökt att bygga på mitt intresse för Kalmar FF, för att om möjligt inom en snar framtid bli accepterad som en riktig Kalmarit, om än inte fullt äkta. Något skitlaminat är det dock inte tal om. Jag har de senaste dagarna suttit och läst på om KFF:s historia och under tiden lyssnat på KFF-sånger på repeat. Börjar bli en aningens hjärntvättad och ryser så smått när jag läser om Johny Erlandssons skägg. Det enda som kanske fattas mig innan jag blir en tvättriktig Kalmarsupporter är ett årskort på Fredriksskans och ett skårrande R. Det sistnämnda hoppas jag dock jag slipper in i det längsta...
Under hjärntvättningsperioden sprang jag på, den troligen mest kända av Kalmar FF:s hejarramsor: Heja Kalmars röda bröder, spela nu så kulan glöder, FF FF. Så underbart vacker och samtidigt så där härligt nördig och fylld av historia om en svunnen tid. Personligen avskyr jag supportersånger i stil med Kuken, ballen, Värendsvallen eller Vi ska våldta era horor.... eller ...bränna era kyrkor... o.s.v. I min värld är dessa sånger förenat med idioti och låg intelligens, mindervärdeskomplex och dåligt självförtroende. Det är inte orden som sjungs som är pudelns kärna utan sättet de framförs på. Ta Hammarbys Öka takten... som egentligen enligt min åsikt är en tämligen timid och färglös historia, om det inte var för historien bakom och sättet ramsan framförs på -- för att inte tala om det underbara rimmet -- skulle den aldrig överlevt så länge som den trots allt gjort. Sådär nu har jag fått vara lite moraliserat vuxen. Mer bitterhet kommer att komma framöver, men sparar på det så länge. Nu ser vi framåt istället. Mot Sverige-England. Skulle inte förvåna mig om kort-tjock-Anders får starta och Sverige vinner stort efter att Boråsaren stänkt in några baljor. Usch! Det är han inte värd. Måtte det inte sluta så...