caniggia

På utflykt med jobbet till Halmstad. Vi åkte i en lång karavan av bussar. Vi skulle till västkusten för att se Kalmar FF spela hem det allsvenska guldet. Resan började på morgonen vid Fredriksskans där vi samlats tillsammans med 1000-tals andra. När färden började vinkades vi av av människor som kantade trottoarerna. Trevligt tyckte vi. Människor fortsatte att stå längs vägarna då vi lämnade Kalmar. Alla vinkade. Vi vinkade glatt tillbaka. När den 40 bussar långa karavanen lämnade Kalmar var det ändå inte slut på människor som vevade med sina armar. Vi kände oss som krigsveteraner som kom hem efter ett segerrikt fälttåg. Varhelst vi körde under en viadukt stod det människor och vinkade och viftade med flaggor i rött och vitt. Det var som om det var vi som var hjältarna. Det hela fortsatte sedan i varendaste by bussarna passerade. Män, kvinnor, barn, gamla, unga: alla hälsade oss. Bilarna vi mötte blinkade med helljusen och vi njöt. Jag kan förstå om tyskarna kände sig oövervinnerliga när de susade fram över de Ukrainska stäpperna i pansarkolonn efter pansarkolonn på väg mot Moskva, för oöverinnerliga kände vi oss nästan där i buss, efter buss, efter buss, efter buss. Skillnaden var att vi inte levde i någon propagandachimär och inte skulle vi möta någon mångmiljonhövdad ryss heller -- bara bonnläpps-Halmstad.

På plats vid det vackra Örjans vall var det snudd på bara Kalmarfolk på plats. Alla skrek. Alla tjoade och Ingelsten gjorde mål. Det var ge mig ett K. K. Ge mig ett F. F. Ett till. F. Vad blev det då? KFF. Det var Ingelstenshalalala och det var Sveriges-bästa-mittfält. Till och med de där sura, griniga gubbarna som vanligtvis håller till på huvudläktaren sjöng för fulla halsar. När slutsignalen gick rann det tårar ned för deras kinder samtidigt som de yngre förmågorna stormade planen. Det är sådant som kan få en att bli alldeles kär i ett lag. Rydström höjde bucklan och färden hemåt började. Då var det FF till tusen på repeat och så fort vi passerat Växjö och österland började vägarna kantas av människor återigen. De flaggade, viftade och skrek. Mitt ute i ingenstans i det kolsvarta mörkret stod en dam vid en marshall och lyste upp ett plakat: Grattis Kalmar! Segern var bärgad och vi njöt. I Kalmar rådde carnevalstämning och slottet lyste i rött och vitt. Det hade varit ett lyckat krigståg, eller utflykt, hur man nu vill se det...

Idag fick jag en fråga. En fråga som var rätt så rakt på sak. Pang på så att säga. Det var en 15-årig tjej på högstadiet jag kommer i kontakt med genom jobbet som slängde fram den. Hon tittade på mig så där som bara en kaxig tonårstjej kan. Lutat huvud. Skeptisk blick. Fundersam min.
- Varför har inte du någon flickvän egentligen?
- Jag som är så snygg, smart och bäst menar du, svarade jag med ett flin.
Hon skrattade till, himlade med ögonen och sa: - Ja eller hur...?! tittade på mig och väntade på ett svar.
- För att jag är för egenkär, svarade jag med ett snett leendet. Det finns inget bättre i världen än mig helt enkelt.
- Jaha...
- Dessutom är jag en jävla besserwisser. Det är inte många som klarar av sånt.
- Nää. Det är klart, svarade hon eftertänksamt.
- Senn måste man ju träffa någon också, lade jag till, men då hade hon redan vänt sig om och skrek genom hela korridoren: - Hey! Nu vet jag! Jag vet varför han inte har någon flickvän! Han är så jävla ego!
Jag kunde inte annat än garva, samtidigt som jag kom fram till att man faktiskt måste träffa någon, sedan måste det ju klicka också -- eller funka. Ibland gör det det. Ibland inte.



Saknad.