caniggia

Jag kunde inte sluta skratta när jag såg det här klippet. Jag trillade bokstavligen av stolen, saliven for omkring mig och jag fick i det närmaste ingen luft. Ska tilläggas att jag sett det tidigare och var fullständigt förberedd. Egentligen har jag dock svårt att se vad som är så förbaskat kul, men jag kan inte sluta skratta hejdlöst när jag ser det...

Jag tycker det är underbart när det narras och gäckas med frireligiösa; skenheliga och falska som de ju är.

Djurgårdens sportchef  Bosse Andersson hade visst varit i Gävle på svensexa och druckit lite för mycket. Rejält förfriskad blev tydligen Super-Bo omhändertagen av polisen. Det hela slogs upp med buller och bång i Aftonblaskan. Inte så underligt kanske. Sådana artiklar säljer säkert bra i Stockholm med omnejd där man kanske bryr sig lite mer om vad Djurgårdens representanter har för sig än vad gemene man i övriga Sverige gör. Att någon råkar bli lite för full på en svensexa har väl också hänt en och annan gång kan tänkas, så frågan är om nyhetsvärdet var så stort egentligen? Hela historien blir dock väldans intressant då den som skrivit hela bedrövligheten inte är någon annan än Robert Laul. Det var ju som bekant Robert Laul som blev utslängd alldeles drängafull från Thomas Brolins hak efter Idrottsgalan för inte allt för länge sedan. Elaka rykten säger ju dessutom att han satt på avgiftning under den där mystiska frånvaron han hade från blaskan för något år sedan. Laulen kanske således pekar hej vilt på andras så kallade tillkortakommanden, allt för att inte allmänheten ska få nys om hans egna skåpssupande. Förhoppningsvis har han skrivit sin sista artikel inom en snar framtid, för ingen normal människa utom någon enstaka, fjunig tonåring kan uppskatta hans skvallerbetonade dravel...

Det är inte trevligt att skratta åt andras olycka, men emellanåt går det inte att låta bli...

Jag må vara underlig. Jag må vara smått konstig. Jag må vara finurligt underfundig, men förnärvarande är det, trots slajm, gummiormar och lakritstuggummi, fartmetall som är herren på täppan. Aldrig någonsin har det varit inne, men nu är det något så in i bänken inne. För så lyrisk över något som jag är i detta nu har jag inte varit senn jag för några månader sedan upptäckte en för mig helt okänd låt av Dead Kennedys, som i och för sig senare visade sig vara Butthole Surfers gamla dänga: Who was in my room last night. Fartmetallen som nu fullständigt äger mitt liv och själ är Dragonforce - Through the fire and flames.



Jag har börjat låta mitt hår växa, övar ständigt på att headbanga och så har jag börjat ta gitarrlektioner per korrespondens. Hittills klarar jag ett "fusk"-G. Inom en snar framtid jammar jag tillsammans med Li och Totman: SO FAR AWAY WE WAIT FOR THE DAY...