Utflykt med Onkel Kånkel

Igår var jag på utflykt; på utflykt med Onkel Kånkel and his kånkelbär. Känner ni Onkel Kånkel and his kånkelbär, ofta förkortat Onkel Kånkel? Otrolig vanligt bland killar i 13-14 årsåldern att känna till Onkel Kånkel i vart fall. Onkel Kånkel möjligen det överlägset mest pubertala bandet som existerat. Snuskmusik av värsta vidriga sort, med låtar som Nazze penis i Führerns anus, CP-Åke och Dagcenter Dance. Då har jag ändå censurerat bort det allra grövsta.

Nåväl. Jag var på utflykt med Onkel Kånkel. På fotboll var vi. 10 mil bort. På vägen dit sjöng vi allsång. Vi sjöng låtar som Gaybusters, Börja knarka, börja böga och Shit on the Pitt. Alla i bilen klämde i för kung och fosterland och gladdes åt de särdeles underhållande texterna.

Ok, det sista var inte sant. Inte mycket av det andra heller tyvärr. Jag var förvisso på utflykt. Jag var också förvisso på fotboll 10 mil bort. Onkel Kånkel and his Kånkelbär var å andra sidan inte med, däremot en av ursprungsmedlemmarna i punkprojektet Bult, som senare blev just Onkel Kånkel and his Kånkelbär. Kalmar FF vann...


Ont i hjärnan

Jag är så ini bänken trött att min hjärna gör alldeles ont. Kanske jag borde gå till läkare...


Måsjävlar

Jag har ett litet trivialt problem. Fåglar skiter med glädje på min bil. Eftersom den är Ferrariröd syns dessa vita blaffor ganska massor. Och då jag är en företagsam ung man som har ett hektiskt liv  och ytterst sällan har tid att tvätta mitt vrålåk blir följden i princip att jag åker runt i en stor fågelskit: - Där kommer han med fågelskitsbilen, säger folk på stan och ler i mjugg.

Så nu idag då kom jag körandes där i min bajsmobil korsas vägen av en stor hoper med skrattmåsar. Skrattmåsar av olika storlekar och ålder. De var säkerligen på jakt efter mat eller kanske en skön plats i skuggan som skydd för den gassande solen. Det sista var ironi eftersom det är mulet. Skrattmåsarna flög hur som helst rätt okontrollerat och verkade ganska omedvetna om att jag kom där körandes med en stor hög guano.

En av de lite mer våghalsiga måsarna valde att nästan krascha rakt in i min vindruta och därefter gapflabbandes flyga där ifrån glad i hågen och stolt över sin bedrift. Eller om han blev fullständigt vettskrämd och satte hjärtat i halsgropen. Och om vi då tar det där sista i anspråk. Jag tror fan att fåglar är onda varelser som ger igen om man av misstag råkat göra dem förnärmade, som exempelvis snudd på ta livet av dem med en bättre begagnad bil. Ger igen gör de genom att bajsa på min bil. Hämdlystna är de...


Johann Cruyff

Med anledning av föregående inlägg. Beskåda och njut!


Världens snyggaste fotbollsmål

FC Den Haag - Ajax 1-2 (2 jan 1972)


I musikfascistens hjärna

....där så. Träffade på en sån där musikfascist idag. Jag hatar dem. Rakt in i märgen. Ok, förlåt. Hata är ett starkt ord. Men, bara så där ni vet så det kryper i kroppen och man får lust att drämma en spikklubba i ansiktet på personen i fråga.

Musikfascister hur som helst. Sådana där ni vet utan tillstymmelse till liv eller riktigt socialt umgänge, utom sina fikakompisar i 20-årsåldern då förstås. Där sitter de med sina hängbukar, råttfärgade hår, lumpenglasögon och gråa merchandise-t-shirts för okända band och låtsas vara svåra.
- Men. Nej! De spelar ju indierock.
- ...nja. Jag tycker de spelar grunge...
- Grunge?! Det är väl ingen som spelar längre? Dessutom finns inga som kan spela grunge som Pearl Jam och Nirvana. Det är äkta.
- Ja! Det är sant....
- Jaa...
Någon av dem sitter i någon svårrandig tröja, nitbälte och svart snedlugg med ett överlägset leende på läpparna. Eftersom han innerst inne vet att ju han har rätt. De spelar naturligtvis Shoegazing. Bandet de talar om är något äckelobskyrt band från bortre Alingsås som ingen normal människa någonsin kommer att höra talas om -- ej heller vilja.

När så dessa människor äntrar sitt hem sätter de sig i soffan och lyssnar på alla dessa fullständigt okända band; slentrianrunkar och exalteras över trumkompets uppbyggnad och den dovt distade gitarrens magiska skiftningar. Fy fan...

...om jag nu tycker Pokerkväll i Vårby Gård är bra kan väl jag få göra det. Jag skiter väl i om the Clash och tusen andra band gjort låtar som liknar den. Eller att Florence Valentine "kopierat" texter hit och dit. För om vi nu inte får göra saker som är snarlika med sådant som redan existerar kan vi ju lika gärna sätta oss ner och hålla käften. Gärna i grupp också. Så tystnaden blir mer påtaglig. Jävla idioter...


Sommarplåga

Så där. Då har jag hittat min alldeles egna sommarplåga, även om den inte är en plåga för mig än. Snarare är jag fullständigt fast i jag-tar-den-en-gång-till-träsket. Vad babblar jag om då? Florence Valentins Pokerkväll i Vårby Gård så klart. Jag skiter i om den är snodd av the Clash. Den som kopierar är en blek människa. Den som lånar och gör det till sitt eget är intelligent. Ungefär. Kan man säga. Glad blir jag av den i alla fall.

Om man tar sig tid att läsa intervjun i
DN På stan med Florence Valentin verkar han om inte annat vara en tänkande människa. Sådana får min respekt. Långt mer än hjärndöda idioter som tycker Jackass är habil TV-underhållning, för att inte tala om Top Model eller annat trams. Dessvärre blir ju det mesta av det han säger rätt så, ja, smått innehållslöst med tanke på att de var med i folkliga Allsång på Skansen för något tag sedan. Men. Det kanske fanns ett syfte. Mm.


Bröllopskonspiration

Erkänn att ni tittat på bröllopsfoton någon gång i en lokaltidning. Då har ni säkerligen uppmärksammat samma underliga fenomen som jag. Hur kommer det sig att brugummen snudd på alltid ser ut som om han nyss klivit ut ur dagcentret med den dagliga verksamhetens meningslösa arbete med sortering av skruvar eller dylikt?
 


Han står där med sin dubbelhaka, kraftigt begynnande flint, iförd ett par snajdiga glasögon inhandlade hos Optiker Sahlgren oktober '95 och ler sitt allra fånigaste leende. Bredvid honom står så bruden. Hon matchar honom inte alls. Hon är i princip hur snygg som helst och skulle om hon var vid sina sinnens fulla bruk kraftigt kunna vägra att delta på samma kort som den ärkemupp hon uppenbarligen gift sig med . Troligen sker det misstag i princip varje gång brudpar ska fotograferas, par blandas samman eller något åt det hållet. För så pass välutrustade eller intelligenta kan inte alla dessa mongomän vara så ojämnheterna i utseende jämnas ut. Det finns ingen möjlighet.

För rent ärligt? Hur ofta ser du så pass missmatchade par när du går en helt vanlig dag på stan? Aldrig, aldrig, aldrig, är mitt svar. De finns inte. Det är någon slags jävla konspiration. Nu gäller det bara att ta reda på varför och vad för syfte konspirationen har?! Säkerligen världsherravälde...

Personlig Coach

Tänk om man kunde få slippa tänka på alla sådana här triviala saker som vad man ska äta till lunch, eller vilken ost man ska ta i ostdisken. Ni vet sådana där stora frågor i livet. Tänk om man ändå slapp få ta de besluten. Vad mycket lättare allt skulle bli...

En helt vanlig dag på jobbet.


Tuttar i betongen

För ungefär ett år sedan var jag och klippte mig hos en frisör, eller frisörska rättare sagt, då inträffade en av de mest ljuvliga händelserna i mitt liv. Kanske en ung mans högsta dröm snudd på, om vi då bortser från gratis tillgång till Adult channel helt utan anledning, men vad jag då upplevde var i vilket fall som helst mycket trevligt. Vad som inträffade var följande: När jag äntrar frisörsateljén möts jag av en mycket söt och tilltalande ung kvinna. Hon ler ett vackert, vänligt välkomnande leende. Jag smälter som smör i solen.
 
Då hon sätter igång att klippa faller jag in i någon slags drömsk värld, vilket jag i och för sig alltid gör då jag blir klippt eftersom det är så underbart att få håret ompysslat. Hur som haver sitter jag där i stolen och småsussar samtidigt som hon varsamt låter saxen fara fram genom mitt hår. Det är då det inträffar. Hon trycker sin nätta barm mot min kropp. Hon råkar alltså inte bara snudda sitt bröst vid min axel eller så, utan hela härligheten trycks mjukt och nästan förföriskt mot min unga manskropp. Jag nyper mig i armen och undrar om jag befinner mig i himmelen. Icke! Jag sitter där i barberarstolen. Jag känner hennes behag mot min rygg. Likt ett fån ler jag sedan hela klippningen igenom. Likt ett fån lämnar jag sedan också byggnaden. Hon ger mig, som ju brukligt är ett leende och önskar mig en fortsatt trevlig dag. Jag svimmar och slår huvudet i betongen.

Vad jag upplevt är få förunnat. Må så vara att hennes behå kanske kliade lite och hon var tvungen att försöka göra slut på lidandet genom att gnida sig mot mig i tron om att jag slumrade rätt hårt där under ögonlocken; eller så  var hon bara trött och var tvungen att stödja sig mot något efter en hård arbetsdag; eller så tyckte hon att jag var kanske det snyggaste som fanns och testade en raggningsmetod som tyvärr inte funkade riktigt på ett upptaget fån som jag. Jag tror helt klart på det sista, eftersom det är helt klart mest övertygande troligt. Ok, ok, ok. Jag erkänner direkt nu så här att jag lever ett miserabelt och patetiskt liv. Lika bra att säga det innan missunsamma belackare kommer med hånfulla kommentarer. Hur som helst kan ingen ta upplevelsen ifrån mig, trodde jag tills idag när jag på nytt besökte samma salong.  Vad möts jag av? Inte ens en blick?! Vad står på? Vi snackar då ändå om en frisörska som ett halvår efter den här tutt-incidenten minns att hon senast behöll lite hår här och där. Däremellan hade vi inte setts. Må så vara att jag horat runt bland olika frisörskor, men hallå?! Jag trodde vi hade en deal. Jag blir klippt och får min själavård, hon trycker sin barm mot min kropp. Båda får snudd på maximal njutning. Vad får man nu? Ta mig tusan inte ens ett hej...

Snaggade

Min ouppmärksamhet har nu avslöjats, likaså det slutgiltiga beviset på den argentinska fotbollens död. Hernán Crespo spelade finalen av Copa America snaggad till bara skinnet. Nedan syns hur hans hjässa kraftigt saknade den korpsvarta kalufs han tidigare så vackert bar upp som kanske den siste stolte långhårige argentinske fotbollspelare värdig landslagströjan. Nu är allt över, borta och förbi...



...bara väldigt mycket hasch och en jättestor hippie-festival kan nu rädda fotbollen i Argentina. Kan någon ringa Mats Wilander?

Det var inte på håret...

Det sprack fullständigt för Argentina i finalen av Copa America. Dit-tryckta av ärkefienden Brasilien med 3-0.  Tre jävla fucking noll, mot ett gäng limsniffande gatubarn uppfödda på lim och grus. Jag tror mig dock ha det givna och lika enkla svaret på vad som var felet. Vi vet alla att det i de sydamerikanska länderna förr, på den gamla goda tiden, var det praktfulla manar som gällde bland de spansktalande fotbollsspelarna. Minns exempelvis colombianerna Valderama och Higuita och deras fantastiska hårsvall. Då spelades det fotboll utan dess like -- fotbollsgräddtårta om ni så vill. Det var klackar, tunnlar och en och annan sulfint. Bollspelande supervirtuoser bjöd oss på fotbollskonst när den är som vackrast. Vad ser vi i dag från en stornation som just Argentina? Fjuniga, korthårig barnrumpor som mest trillar omkull och gnäller på domaren.

image63image62image64image65

Men minns -- men minns -- exempelvis en sådan frisyr som den Mario Kempes besatt. Vad gjorde inte han?! Två mål i en VM-final är rätt så hyfsat får man säga. Eller för att inte tala om den lille strulputten till underbarn, Maradona. Hade inte han en särdeles fluffig frisyr när han var som allra, allra bästigast? Batigol någon?! Gabriel Batistuta, skyttekung med frisyr värdig en Gröna-vågen-hippie. Sist men långt i från minst, den bäste av dem alla, fotbollsspelarnas fotbollsspelare, kungarnas kung, prinsarnas prins, stjärnornas stjärna. Superlativen räcker inte till att beskriva vare sig talang eller hår. Claudio Caniggia, själva sinnesbilden av en argentinsk fotbollsspelare. Var det inte när de här spelarna huserade som allra bäst med sina långa frisyrer som Argentina också var en fotbollsnation att räkna med?

image66image67image68image69

Vad har de idag? Det så kallade underbarnet Messi, som inte kan bestämma sig för om han ska ha långt eller kort hår. Vi vet ju alla vad han borde ha för längd, men han verkar ytterst rådvill. En hårkonsult skulle han behöva skulle man kunna säga. Tittar vi på det nu pågående U-20-VM blir ju absolut ingen gladare direkt. Agüero och Maximillian Moralez är ju så korthåriga som bara en liten söndagsskolepojk kan vara. Inget hår man blir en världstjärna med direkt. Beklagligt är vad det är, fast med en förebild som Juan Sebastián Verón kan det ju inte gå på annat sätt än åt helvete. Undantaget som bekräftar att Argentina är slut som stor fotbollsnation är Hernán Crespo. Det sitter i håret.

Caniggia bevisade om inte annat att håret är betydelsefullt när han tvärlurade en tunnhårig Taffarel i Brasiliens mål i VM 1990.


I väntan på svensk sommar: Sydväst

Sydväst. Var blev det av den? Varför använder ingen detta praktiska plagg, för det är plagget, hatten, huvudbonaden vi talar om och inte den expansiva Öresundsregionen. Idag när det regnar går folk ut utan regnkläder och säger: - Nämen, usch och fy vilket ilsket väder det var idag, och blöt blev jag också i mina nya byxor av gabardin. Ja, se håret blev alldeles vått också. 

Så säger folk när det regnar nu förtiden. Förr bar folk sydväst och brydde sig inte om trivialitéter som lite regn och rusk när de glatt strosade till banken. Var tog egentligen sydvästen vägen? Har vinden vänt så det blåser från nordost istället? Kan det vara för att den egentligen inte är speciellt snygg? Eller är det för att majoriteten av alla människor sitter inomhus nuförtiden och blänger surt ut genom rutan, samtidigt som regnet smattrar: - Det här är typiskt den jävla svenska sommaren. Regn, regn, regn.

Så säger folk när det regnar om sommaren. Den svenska sommaren för mig är humlor som surrar, sunnanvinden som lätt fläktar, gassande sol, blodröd kvällshimmel, fågelsång om morgonen efter sena sommarnätter och jordgubbar med mjölk på verandan tiil frukost. Inte något regn.

image61

Sluta och gnäll säger jag. Köp en sydväst istället och gå ut och vänta på att det ska spricka upp till en äkta svensk sommar.

Ny arena 2031

Jaha. Här har man gått i väntans tider och bara gottat sig åt att allt var klart. Bygglovet saknades bara senn var det till att smälla upp arenan. Helt plötsligt flyttas datumet för byggstart fram gång på gång på gång. Samtidigt läser man i Brasse-Lasses och kapten Rydströms bloggar att "just nu pågår förhandlingar mellan KFF och Sveafastigheter om hur arenan ska se ut på insidan". De hade suttit i möte och diskuterat hur de inre faciliteterna skulle se ut. Men hallå?! Hallå? Var inte allt sådant klart?! Vad pysslar de med. Här basuneras det ut att en ny arena ska stå klart alldeles precis strax och så är de fortfarande i beslutsfattartagen. När ska skopan sättas i backen?



Kalmars invånare måste lära sig att Kalmar bara är ett ställe där folk stannar och gör sina naturliga behov på väg mot den soliga semestern på Öland. Ingen bryr sig om Kalmar. Kalmar är ett svart hål på kartan. Sedan kan man stoltsera hur mycket man vill med en anrik historia. Om ingen jävel känner till att Kalmar existerar spelar det ju ingen roll. Syns man inte finns man inte heter det ju. Och är det något som skulle sätta Kalmar på kartan är det om man snabbt och smärtfritt hade fixat en ny fin arena, före alla andra klubbar i Sverige. Nu spricker väl det. Fördelen är kanske att ingen har en aningen om vad som händer i Kalmar, så all svår byråkrati och andra seglivade kommunprocesser går näringslivet förbi. Tur är väl det.

Men. Om man hade lyckats hade det visat att Kalmar som stad har driftiga invånare som vill utveckla regionen och gå framåt. Företagare och näringsliv hade fått upp ögonen för Kalmar. Nu kommer det på sin höjd byggas ett Max eller så. Och fetma är inget Kalmarborna behöver mer av om man säger.

Jag hoppas innerligt att FF idag mot Bajen överskuggar min besvikelse över hur illa detta trots allt verkar skötts...

Rob Lowes syrra?

Imorgon möter Kalmars röda bröder bröderna från Söder -- Bahjen, very good at football too. Då blir det kross. Kross, kross, kross.

Och. Med anledning av just det mötet kommer här en liten gissningslek. Vem är det egentligen som visar sitt vackra anlete på bilden nedanför. För att göra det lite enklare kommer jag ge dig 3 alternativ: Rob Lowes okända syrra, Ludmila Engqvist, eller är det kanske månne Christina Riccis avlägsna lantis-kusin?

image59

Just! Det är primadonnan, tillika låtsasfotbollsspelaren, Björn Runström. Ni vet han som myntade uttrycket -- Tråkiga Kalmar. Björn Runström, nästan lika bra som vilken italienare som helst på att falla pladask i gräset. Synd att killen inte är fullt lika god bollspelare som en den genomsnittlige invånaren från stövellandet. Jag har aldrig gillat honom, men det kanske framgått...

Den tatuerade tänkaren

Idag under en kopp fika säger den störste tatuerade tänkaren av dem alla. "Ä'ligt asså?! Ha' ni tänkt på va' fö' missbildning ni skulle vilja om ni hade en? Asså vicken som helst då!"
Vi andra närvarande tittar på varandra med stora ögon, slutar andas och säger med en mun. "Eh, va?"
"Ja, asså fan vicken som helst. Du få' fan va' ba halt å dé om du vill."
Vi andra skruvar lite besvärat på oss -- osäkra på hur vi ska förhålla oss till den här, den störste tatuerade tänkaren av dem alla. Sedan briserar bomben framför oss och träffar med förlösande skrattkraft likt en splittergranat rakt i bröstet när han så säger. "Ja' skulle fan ha en bäga'e istället fö' en hand. Som simhud mellan fing'a'na. En sto' kötti' bäga'e . Gå 'unt på vä'sta mingelfesten å smutta på en vina'e elle' en liten visky. Fan f'ån sin egen hand. Fatta! Bjuda på nötte' å dé. Fan, få dé va' en nöt elle'?" Tårarna rann på folk. Folk slog sig på knäna. Det var ett glatt fika...

Kondomexperten.se

Jag varnar nu känsliga läsare för det pubertala inslaget som följer här nedanför, men vill du skratta dig halvt fördärvad råder jag dig att ta en titt. Jag höll på att avlida fullständigt av skratt...


Är du en lantis?

Tycker du om att gå i höga gummistövlar? Har du träskor och skinnväst? Är din mamma också din pappa? Är du kanske en lantis? Känner du dig som en lantis? Jag har en enkel metod på hur du lättast reder ut om du är en lantis eller inte. Du ska då också komma ihåg att du kan komma i från allra mörkaste Bjurträsk och ändå inte vara en lantis, även om det givetvis är så mycket svårare att undvika stämpeln med just den vistelseorten.

Några enkla knep för att undvika att bli kallad lantis är att se till att avstå inavel. Låt adeln syssla med sådant och koncentrera dig istället på att försöka lukta lite godare: tvätta dig gärna åtminstone en gång i veckan. Se samtidigt till att försöka hålla ned på alkoholintaget. Skulle detta trots allt vara något väl tilltaget, försök dricka lite mer kultiverat och i drinkform istället för i hemmagjord groggdito. Byt gärna kläder hyfsat ofta och undvik att använda gåbortskjortan just till att gå bort i. Köp gärna in fler gåbortskjortor och nyttja dessa dagligen. En fräsigt rutig är inne just nu. Ta på dig en sådan även om du kanske känner dig som morfar Rune när han hugger ved.

Dessa ovanstående små enkla tips är lätta att följa. Nu när du känner till hur man simpelt undviker att vara och känna sig som en lantis är det dags för slutprov. Titta på följande lilla klipp nedan: känner du inte igen klippet är du en lantis; känner du igen klippet är du inte en lantis. Kan du nämna vilken film och vad skådespelarna heter är du en äkta cineast och ogillar förhoppningsvis dagens tramsfilmer med överdriven action och gore. Tycker du att melodin som framförs i klippet är klämkäck och har ett "gott gung" är du en tvättäkta lantis bortom räddning, som troligen tycker tidelag är ett trevligt fredagsnöje...



Klippet är från filmen
Deliverance (1972) och melodin som framförs av den inavlade lille pojken är böndernas, lantisarna och bondläpparnas gemensamma signaturmelodi, något som borde vara allmän vetskap och ett givet utlärningsobjekt på alla läroverk i vårt land.

Arí, kö och urtvättade tröjor

Som brukligt är när FF spelar match var jag på plats. Förutom jag var 6954 till där och beskådade Arìs avskedsföreställning. Han var som vanligt grym och han fick stående ovationer som varade i timtal efter matchen. Inte riktigt i timmar, men det var hur som helst värdigt en rejält bra fotbollsspelare. Betydligt bättre än en viss Afonso som ju spelar i brassarnas landslag. Laget i övrigt var bra och gjorde som vanligt en gedigen och stabil insats. Ståplats var som vanligt pinsamma. Speakern var som vanligt lika pinsam han. Allt var som det brukar skulle man kunna säga. Och jag njöt i kvällssolen. Allt var som vanligt.

Vad som dock inte var som vanligt var det kaos som rådde utanför arenan. Barn trampades till döds, gamla damer föll i backen, hundar skällde och unga män skrek gutturala vrål då de upptäckte att det var milslånga köer till att köpa en liten enkel biljett. När väl biljetten var inhandlad var det dags att ställa sig i den minst lika milslånga kön till insläppet. Jag överdriver ju lite, lite, lite, men ni förstår säkert hur det var. Ärligt talat?! Ska det behöva bli smått kaos för att det kommer kanske 700 personer mer än vanligt. Eller egentligen lika många som vanligt, med den lilla skillnaden att det var lite fler Kalmarbor och lokala bönder på matchen och så Henrik Schyffert då. Ska man behöva köa extra mycket bara för det? Jag hatar att stå i kö. Jag skulle välja vad som helst bara jag slapp stå i kö. Ihjälgasad, slänga mig ut för ett medelhögt stup, cykla rakt in i ett träd, vad som helst är bättre än att stå i kö. Nu tvingades jag stå där och trängas tillsammans med småfläskiga, tribaltatuerade Nybro-bor i linne. Liksom, vad har jag gjort för att förtjäna det?!

Hur som helst gick det någorlunda smärtfritt bortsett från att det ju för enda in i hela helsika inte står i vilka köer det är kontokort som gäller. Inte förrän man är framme i luckan. Då är man ju inte så sugen på att gå å ställa sig sist i den kön om man nu glömt sina kontanter. Lite bättre skyltning kanske?! Om inte annat när den nya arenan smälls upp. När det nu sker.

Dessutom skulle jag vilja se någon slags klädkod när folk får en arbetsuppgift på den nya arenan. Så jag slipper se folk som åtminstone ser ut att representera Kalmar FF klä sig någorlunda ordentligt och inte i en gammal solblekt, urtvättad, sunkig luvtröja och ett par illasittande jeans. Inte undra på att företag inte är villiga att gå in och sponsra när det är sluskar och patrask som mestadels visar upp sin nuna i Kalmar FF:s namn...

Vad tyst det blev...

Om någon mot förmodan missat den här lilla tecknade kortfilmen så lägger jag ut den här. Se, njut och skratta dig till döds...


Hög, Högre, dörrjävel...

Var med om något lite småkul nyss, eller pinsamt kanske för er som vill välja det ordet, eller dumt kanske. Jag gick igenom en sådan där dörr som till det yttre ser ut att vara just en alldeles helt vanlig dörr, men är det inte. En sådan där dörr, ni vet, som är vanliga på ställen där pensionärer ofta passerar förbi, till exempel på ålderdomshem, apotek eller COOP nära. En sådan där dörr som, när man glad i hågen efter förrättat ärende, öppnar sig när man sträcker fram handen mot handtaget och tänker sig till att trycka upp den. Och på grund av denna tänkt vänliga funktion tar man sig ett litet snedsteg.
 
Då det är en hel del pensionärer i krokarna vid sådana här tillfällen ryggar de undan och tror att man är hög på knark och andra hemskheter. En bild som förstärks då man inte alltför sällan om sommaren är iförd solglasögon. Ger mig tusan på att det är dessa förbaskade automatöppningsdörrar som får äldre att känna en rädsla och oro i samhället...



Jag tittade mig givetvis omkring när jag tog mitt det här obligatoriska snedsteget för att försäkra mig om att ingen pensionär skulle se mig och bli orolig i onödan. Jag log också för säkerhetsskull för att på så vis förstärka bilden av mig som en vänligt sinnad ung man. Jag mötte blicken på en vettskrämd äldre dam iförd en slags lila basker, som mer liknade en sprucken heliumbalong, inhandlad på Kiviks marknad '72. Hon trodde bergis jag var hög på hasch-hisch.


Dubbelhakor och lumparminnen

Den typiske kalmariten. Den typiskt bittre kalmariten. Är det jag det? Inte en chans. Jag är ju egentligen inte alls bitter. Egentligen inte ens Kalmarit, men jag är lite så där småirriterad på idiotiska människor och företeelser i en annars trevlig och underhållande vardag.

Nej, den typiske kalmariten i mina ögon är en rakt igenom bitter sate. Snudd på totalt humorbefriad. Han kan nästan likt en person med Aspergers-syndrom kliva in och döda ett glatt sällskap med en lång harrang om hur saker och ting egentligen ligger till. Han röstar dessutom på sossarna, men inte på grund av någon ideologisk övertygelse eller för att han på annat sätt tycker om deras politik. Han röstar på dem för att han gör det. Det är så det ska vara, för så har det alltid varit och så ska det förbli. Han tänker inte.
 
Han hänger sig också åt att skaffa sig goda kunskaper i hur man lättast får ut A-kassa och hur man räknar LAS-dagar på effektivast sätt. Att bli bättre i sin yrkesproffession skiter han blankt i eftersom han innerst inne är en lat människa, som inte vill annat än att ligga på soffan och kolla på the Voice, samtidigt som han bygger på sin kraftigt begynnande fetma. Den osunt underhållna kroppen utmärks av den något överdimensionerade dubbelhakan, vilken sitter på en i övrigt normalbyggd kropp, om än en aning icke-tränad. Icke-tränad eftersom han inte rört på sig nänmvärt sedan han gick ut gymnasiet för 10-talet år sedan. Dubbelhakan är dock sprungen ur ett stadigt alkoholintag vareviga helg då han träffar sina likasinnade vänner och super sig redlös. Detta är också egentligen deras enda gemensamma beröringspunkt bortsett från att de sitter där om lördagskvällarna och diskuterar patetiska lumparminnen som de vore den största händelsen på jorden -- någonsin. När det tystnar är det alltid någon av dem som skryter om en löjeväckande sportkarriär: malligt berättar de hur som fotbollsspelande 14-åring flyttades upp till P16, att de sedan slutade spela fotboll innan de själva fyllt 16 talas det tyst om. Därefter behandlar de som brukligt är några av de föregående festerna och om hur lyckade de varit. En lyckad fest i deras ögon är när samtliga i sällskapet blivit fulla som kastruller och spytt ner sig totalt. De berättar om detta med stolthet i rösten.

Samtidigt som dessa "män" sitter där och raljerar över lumpen, uteblivna sportframgångar och fylle-svineri, sitter deras flickvänner hemma i tv-soffan  och självömkar sig själv i ett rosa linne, och en småkraftig, osund övervikt. Hon har egentligen ingen anledning tycka synd om sig själv, men hon gör det ändå och saknar underligt nog sin pojkvän. Hon saknar honom för att de är likasinnande. De är själsfränder. Lata egostiska jävlar som röstar på socialdemokraterna för att de tycker synd om sig själva, inte orkar ta tag i sina liv och förverkliga sina drömmar. När de fyller 50 år köar de utanför Netto och väntar på att det ska öppna. Usch!

Känner jag några sådana här? Nej. Har jag träffat några sånna här? Nej. Finns de? Garanterat!