caniggia

På buss. Ett glatt gäng. Flera ölänningar. Ni som läst bloggen tidigare vet att just det folkslaget kanske inte riktigt alltid har alla lådor i kommoden.

Några platser fram i bussen hörs en något trött och småförvirrad röst från en yngre man i 20-årsåldern hemmahörande på just ön: - Vaffö' ha' man sånnadé stugo'?

Jag tittar ut genom fönstret och ser koloniträdgårdar svischa förbi utanför. Jag använder nu min pedagogiska mångåriga arbetslivserfarenhet då jag formulerar svaret: - Det används av sådana som kanske bor i lägenhet och tycker om att påta i jorden.
- Vaffö' skulle man vilja dé?
- Man kanske är intresserad av det?
- Dé é inte ja'...




Tysk kommod i barockstil innehållandes samtliga lådor -- inget för ölänningar?!

Möten. Möten av alla de slag. Att sitta i möten är bland det tråkigaste som finns. Dagordning gås igenom och föregående protokoll läses upp. Föregående möte diskuteras och de ämnena som då dryftades lyfts återigen fram, eller återigen, de fanns redan inskrivna på det nya mötets dagordning eftersom inget beslut togs på föregående möte, utan istället följdes det endast upp av några slentrianmässiga kommentarer som: - Det här får vi arbeta vidare på; eller: - Det är bra om vi kan komma till en lösning på problemet så snart som möjligt, men nu avslutar vi det här och tar en kopp kaffe istället.
 
Jag undrar om det är för att jag arbetar i en icke resultatbaserad bransch som det blir så här och om det kanske varit bättre om jag varit ekonomisk diagnosanalytiker för ett handelsbolag med inriktning på grönsaksprodukter från Timbuktu. Det känns som om det inte riktigt varit samma tjafs på mötena då. Å andra sidan kan det helt enkelt bero på att jag rör mig i en kvinnodominerad bransch. Kvinnor har ju en förkärlek till att dryfta, älta och vrida och vända på varenda existerande meningslöshet. Män däremot. Raka, rejäla, ärliga, pålitliga, uppriktiga. Inget skitsnack... ...

Det hade visst brunnit i Swedbanks kontor på Stora Essingen sas det på radion. Fullständigt nedbrunnet och utbränt inte ens en liten kamrér med överkammad flint syntes pyrande -- bara aska. Swedbank gick så ut med ett pressmeddelande att banken inte berördes av branden och att inga kunder drabbats. Känns det inte då som om man kanske borde ta och se över vad det där kontoret egentligen pysslar med om dagarna. Läge för nedläggning och omorganisation låter det som...

Igår var det inflyttningfest. Det var ett gäng glada laxar som samlats. Det dracks whiskey, eller om det var whisky det har jag tyvärr än så länge inte någon vidare koll på, men det dracks något rökigt och förhållandevis välsmakande. Några drack öl, andra dyra viner. Festen flöt på fint och folk språkade med varandra och hade det trevligt. Helt plötsligt hade dock musikfascisterna övertagit den annars ganska så trevliga låtlistan. Nu radades den ena svårare låten efter den andra upp, förvisso bra låtar men inte någon festmusik direkt, om du frågar mig. Jag vill ju må bra, skratta och ha kul om jag går på fest, lite fartigare låtar kanske passar sig bättre då kan tyckas. Nu var det istället så att låtarna blev allt snyftigare och dystrare ju längre kvällen led.
 
Det hela började alltmer påminna om en miserabel efterfest hos några misslyckade musiker i svarta polotröjor och välkammade Beatles-frisyrer och allt mindre om en trevlig, underhållande tillställning i glada vänners lag. Istället för en roande fest utvecklades det till någon slags tävling där den ena skulle bräcka den andre med en ätter värre snyftare. De icke inbitna skruvade på sig i dödslängtan eller muttrade något om det opassande. Det hade möjligen passat sig i ett mindre slutet sällskap en torsdagskväll då inget bättre fanns att syssla med, men i mitt tycke inte riktigt på en sån häringa fest.

Allt tog sedan en något mystisk vändning som gjorde hela upplevelsen än mer skrämmande. Helt plötsligt sattes Björn Rosenström på, ett i alla avseende snudd på alltid felaktigt val. En  händelse som var ytterst förvånande fram till dess att det kom fram att det var Thåström som plinkade på gitarren och inte Björn. Kändes kanske något bättre, även om jag fick ut stå spott och spe för min misstagelse. "Festen" fortgick dock i samma anda fram tills dess någon fick för sig att bryta mönstret genom att sätta på ett klipp med Varan-TV. Ordningen var återställd och återigen hördes glada rop och skratt...