Dubbelhakor och lumparminnen
Den typiske kalmariten. Den typiskt bittre kalmariten. Är det jag det? Inte en chans. Jag är ju egentligen inte alls bitter. Egentligen inte ens Kalmarit, men jag är lite så där småirriterad på idiotiska människor och företeelser i en annars trevlig och underhållande vardag.
Nej, den typiske kalmariten i mina ögon är en rakt igenom bitter sate. Snudd på totalt humorbefriad. Han kan nästan likt en person med Aspergers-syndrom kliva in och döda ett glatt sällskap med en lång harrang om hur saker och ting egentligen ligger till. Han röstar dessutom på sossarna, men inte på grund av någon ideologisk övertygelse eller för att han på annat sätt tycker om deras politik. Han röstar på dem för att han gör det. Det är så det ska vara, för så har det alltid varit och så ska det förbli. Han tänker inte.
Han hänger sig också åt att skaffa sig goda kunskaper i hur man lättast får ut A-kassa och hur man räknar LAS-dagar på effektivast sätt. Att bli bättre i sin yrkesproffession skiter han blankt i eftersom han innerst inne är en lat människa, som inte vill annat än att ligga på soffan och kolla på the Voice, samtidigt som han bygger på sin kraftigt begynnande fetma. Den osunt underhållna kroppen utmärks av den något överdimensionerade dubbelhakan, vilken sitter på en i övrigt normalbyggd kropp, om än en aning icke-tränad. Icke-tränad eftersom han inte rört på sig nänmvärt sedan han gick ut gymnasiet för 10-talet år sedan. Dubbelhakan är dock sprungen ur ett stadigt alkoholintag vareviga helg då han träffar sina likasinnade vänner och super sig redlös. Detta är också egentligen deras enda gemensamma beröringspunkt bortsett från att de sitter där om lördagskvällarna och diskuterar patetiska lumparminnen som de vore den största händelsen på jorden -- någonsin. När det tystnar är det alltid någon av dem som skryter om en löjeväckande sportkarriär: malligt berättar de hur som fotbollsspelande 14-åring flyttades upp till P16, att de sedan slutade spela fotboll innan de själva fyllt 16 talas det tyst om. Därefter behandlar de som brukligt är några av de föregående festerna och om hur lyckade de varit. En lyckad fest i deras ögon är när samtliga i sällskapet blivit fulla som kastruller och spytt ner sig totalt. De berättar om detta med stolthet i rösten.
Samtidigt som dessa "män" sitter där och raljerar över lumpen, uteblivna sportframgångar och fylle-svineri, sitter deras flickvänner hemma i tv-soffan och självömkar sig själv i ett rosa linne, och en småkraftig, osund övervikt. Hon har egentligen ingen anledning tycka synd om sig själv, men hon gör det ändå och saknar underligt nog sin pojkvän. Hon saknar honom för att de är likasinnande. De är själsfränder. Lata egostiska jävlar som röstar på socialdemokraterna för att de tycker synd om sig själva, inte orkar ta tag i sina liv och förverkliga sina drömmar. När de fyller 50 år köar de utanför Netto och väntar på att det ska öppna. Usch!
Känner jag några sådana här? Nej. Har jag träffat några sånna här? Nej. Finns de? Garanterat!
Nej, den typiske kalmariten i mina ögon är en rakt igenom bitter sate. Snudd på totalt humorbefriad. Han kan nästan likt en person med Aspergers-syndrom kliva in och döda ett glatt sällskap med en lång harrang om hur saker och ting egentligen ligger till. Han röstar dessutom på sossarna, men inte på grund av någon ideologisk övertygelse eller för att han på annat sätt tycker om deras politik. Han röstar på dem för att han gör det. Det är så det ska vara, för så har det alltid varit och så ska det förbli. Han tänker inte.
Han hänger sig också åt att skaffa sig goda kunskaper i hur man lättast får ut A-kassa och hur man räknar LAS-dagar på effektivast sätt. Att bli bättre i sin yrkesproffession skiter han blankt i eftersom han innerst inne är en lat människa, som inte vill annat än att ligga på soffan och kolla på the Voice, samtidigt som han bygger på sin kraftigt begynnande fetma. Den osunt underhållna kroppen utmärks av den något överdimensionerade dubbelhakan, vilken sitter på en i övrigt normalbyggd kropp, om än en aning icke-tränad. Icke-tränad eftersom han inte rört på sig nänmvärt sedan han gick ut gymnasiet för 10-talet år sedan. Dubbelhakan är dock sprungen ur ett stadigt alkoholintag vareviga helg då han träffar sina likasinnade vänner och super sig redlös. Detta är också egentligen deras enda gemensamma beröringspunkt bortsett från att de sitter där om lördagskvällarna och diskuterar patetiska lumparminnen som de vore den största händelsen på jorden -- någonsin. När det tystnar är det alltid någon av dem som skryter om en löjeväckande sportkarriär: malligt berättar de hur som fotbollsspelande 14-åring flyttades upp till P16, att de sedan slutade spela fotboll innan de själva fyllt 16 talas det tyst om. Därefter behandlar de som brukligt är några av de föregående festerna och om hur lyckade de varit. En lyckad fest i deras ögon är när samtliga i sällskapet blivit fulla som kastruller och spytt ner sig totalt. De berättar om detta med stolthet i rösten.
Samtidigt som dessa "män" sitter där och raljerar över lumpen, uteblivna sportframgångar och fylle-svineri, sitter deras flickvänner hemma i tv-soffan och självömkar sig själv i ett rosa linne, och en småkraftig, osund övervikt. Hon har egentligen ingen anledning tycka synd om sig själv, men hon gör det ändå och saknar underligt nog sin pojkvän. Hon saknar honom för att de är likasinnande. De är själsfränder. Lata egostiska jävlar som röstar på socialdemokraterna för att de tycker synd om sig själva, inte orkar ta tag i sina liv och förverkliga sina drömmar. När de fyller 50 år köar de utanför Netto och väntar på att det ska öppna. Usch!
Känner jag några sådana här? Nej. Har jag träffat några sånna här? Nej. Finns de? Garanterat!
Kommentarer
Trackback