I musikfascistens hjärna
....där så. Träffade på en sån där musikfascist idag. Jag hatar dem. Rakt in i märgen. Ok, förlåt. Hata är ett starkt ord. Men, bara så där ni vet så det kryper i kroppen och man får lust att drämma en spikklubba i ansiktet på personen i fråga.
Musikfascister hur som helst. Sådana där ni vet utan tillstymmelse till liv eller riktigt socialt umgänge, utom sina fikakompisar i 20-årsåldern då förstås. Där sitter de med sina hängbukar, råttfärgade hår, lumpenglasögon och gråa merchandise-t-shirts för okända band och låtsas vara svåra.
- Men. Nej! De spelar ju indierock.
- ...nja. Jag tycker de spelar grunge...
- Grunge?! Det är väl ingen som spelar längre? Dessutom finns inga som kan spela grunge som Pearl Jam och Nirvana. Det är äkta.
- Ja! Det är sant....
- Jaa...
Någon av dem sitter i någon svårrandig tröja, nitbälte och svart snedlugg med ett överlägset leende på läpparna. Eftersom han innerst inne vet att ju han har rätt. De spelar naturligtvis Shoegazing. Bandet de talar om är något äckelobskyrt band från bortre Alingsås som ingen normal människa någonsin kommer att höra talas om -- ej heller vilja.
När så dessa människor äntrar sitt hem sätter de sig i soffan och lyssnar på alla dessa fullständigt okända band; slentrianrunkar och exalteras över trumkompets uppbyggnad och den dovt distade gitarrens magiska skiftningar. Fy fan...
...om jag nu tycker Pokerkväll i Vårby Gård är bra kan väl jag få göra det. Jag skiter väl i om the Clash och tusen andra band gjort låtar som liknar den. Eller att Florence Valentine "kopierat" texter hit och dit. För om vi nu inte får göra saker som är snarlika med sådant som redan existerar kan vi ju lika gärna sätta oss ner och hålla käften. Gärna i grupp också. Så tystnaden blir mer påtaglig. Jävla idioter...