caniggia

Jahaja. Då var det dags för landskamp i fopoll igen. Den här gången är det dags för ärkefienden Danmark och inte något litet pluttefnaskland lite till höger på den gröna ön. Ända sedan den 3 augusti 1611 -- dagen då Krister Some svek vårt rike och utan skam överlämnade Kalmar slott i danskens händer -- har jag avskytt det cigerettbollmande folket intill märgen.



Nu ljög jag. Jag gillar danskarna och deras tillsynes bekymmerslösa leverne. Dricka pilsner, puffa cigarett och äta pølse till förbannelse helt utan skrupler. Att sedan deras mittfältsgigant i mitt tycke tävlar med Stefan Schwarz om titeln som världens bäste fotbollsspelare genom alla tider gör inte saken sämre. Vi pratar nu naturligvis om Sevillas Christian Poulsen, Årets Fodboldspiller i Danmark i 2005 og 2006. Landsholdsspilleren som også kåredes til sommerens bedste indkøb i La Primera Division. Det är inte kattskit precis.



Danskarna lirar ett frejdigt spel som får det svenska tjongalångt-från-Olof Mellberg-spelet att framstå som något från en annan tidsålder. Att storrökarna samtidigt verkar vara mer öppna än dygnet-runt-öppna servicebutiker läggs inte heller direkt på minuskontot. De uppblåsta superegona i det svenska landslaget, som verkar tro de är Guds gåva till fotbollsvärlden, har en del att lära av våra vänner på andra sidan Öresund. Men. Förhoppningsvis håller vårt försvar stängt imorrnkväll och blottar inte strupen lika enkelt som den förbannade Krister Some. Vi får inte ge upp utan strid. Fast med tanke på att gnällkärringarnas gnällkärring Anders "korttjock" Svensson åter är i träning så finns inte mycket att hoppas på vad det gäller den biten. Glädjebesked basunerade Expressen ut det som. Ungefär som att skriva: "Glädjebeskedet: Hitler lever". Nej, förlåt. Nu gick jag för långt. Anders kan inte rå för att han har ett födelsemärke på näsan. Men han borde ta bort det. Vad nu det har med gnällkärringar och Hitler att göra.

Nåväl. 2-1 till danskarna efter Poulsen-show.