caniggia

Jag hade storstädning idag. I min etagevåning. Som ni vet är etagevåningar alltid fyllda med sådana där otroligt vackra stora panoramafönster. Så också min. När man har storstädning putsar man rutor. Så också jag. Panoramafönster av allra vackraste sort är rätt så fyllda av rutor. Jag tog mig dock an uppgiften som den otroligt händige man jag är.

Efter mycket om och men är jag så färdig med hela bestyret. Jag är nöjd, mer än nöjd faktiskt. Då upptäcker jag att det är dubbelfönster. Jag tvingas alltså göra hela härligheten ytterligare än gång. Efter mycket om och men är jag så färdig med också det bestyret, vilket till stor del var rätt så helt exakt likadant som det tidigare. Jag sätter mig så hur nöjd som helst i soffan med en härligt doftande kopp java i handen. Tar en sipp och smakar dess arom. Känslan är underbar. Välbefinnande. Jag är nöjd.



Då. Helt plötsligt väljer solen att kika fram bakom ett grått höstmoln. Träden som skiftar i brandgult och blodrött lyser upp utanför mitt enorma panoramafönster. Höstens höga luft sveper in genom ett av de ännu öppna fönstren. Jag smakar mitt kaffe och njuter av hösten. Världen kan inte bli mer perfekt. Jag kan vara världens bäste fönsterputsare.

Dessvärre faller ljuset inte riktigt rätt helt plötsligt och jag ser till min fasa att det överallt syns hur jag slarvat och haft fullständigt helt fel armföring. Från att ha varit världens bäste går jag i en handvändning till att vara världens sämste fönsterputsare. Nu är jag dock klar ännu än gång efter att ha gjort om allt bestyr. Resultatet är inte som förut, men kaffet smakar fortfarande smaskens.