caniggia

Husdjur är ett gissel. Ett gissel som människor har för sitt egna höga nöjesskull: en liten egoistisk levande leksak skulle man kunna säga. Visst går det att sällskapa bra och kanske mysa så smått i soffan med en liten illaluktande tax eller en hårfällande kattmara. Men det går aldrig att komma från att det inte direkt är för husdjurets skulle som man har det. Djurplågeri på hög nivå, ungefär i klass med minkfarmar och dylikt. Dock inte så ofta man ser svåra akitivster släppa ut en massa inneboende huskatter i det fria, trots att också de är nattdjur och inte trivs speciellt väl på några få kvadrat, precis samma lika som minkar skulle man kunna säga. Aldrig någon som tar upp den debatten.

Hur som helst kan jag säga som så att jag emellanåt i mitt arbete arbetar en aning obekvämt med en del sena nätter. Det man då längtar hem till är en fin, härligt skön säng; lugnet och friden och sakta få snusa sig till sömns. Nu vill det sig dock inte bättre än att min nya rödhåriga, fräkniga, äckelfeta granne gått och skaffat sig en liten bjäbbande förbannad äckelhund. Sova är inte att tänka på.



Jag är en sann djurvän. Jag skaffar inte något djur eftersom jag precis som alla andra i det här samhället, bortsett från någon liten socialbidragstagande farbror i för korta jeans, inte har tid att ta hand om ett husdjur. Ej heller har jag det fria utrymme i naturen som djur liksom borde få ha. Springa och fjanta runt i en park med en pinne om söndagarna räknas så att säga inte. Död åt folk med husdjur, speciellt åt grannar med bjäbbande äckelhundar...