caniggia

Tänk er att ni en dag spatserar gatan fram då ni plötsligt hör ett svagt psst från en dunkel gränd. Med tveksamma steg närmar ni er gränden där ni skymtar en lång gestalt bland skuggorna. Er puls ökar och ni känner adrenalinet börja pumpa i kroppen. Rädslan kommer snabbt krypande.
- Lugn, lugn, säger den väldiga gestalten med dov röst och uppmanar er sedan att komma närmare.
På skakande ben går ni in  i gränden och höjer blicken för att kunna se gestalten i ansiktet. Det är en man med spetsig slokhatt, långt grått skägg och en mantel i obestämbar färg. Han ser sig omkring för att liksom försäkra sig om att ingen är i närheten. Han öppnar munnen och säger:
-Alltså, jo va! Det är så här att vi är ett litet gäng som kommit fram till en liten finurlig uppfinning liksom. Vi liksom proppar ner all jäkla näring människroppen behöver va, i en enda liten maträtt. Inte ner i något tråkigt grått piller eller så alltså utan i en enda maträtt. Eller maträtt och maträtt, mer bara något man liksom kan inmundiga. Äta alltså. Stoppa ner i halsen. Vad tror du? Skulle du kunna bestämma vad det skulle kunna vara för något kanske? Vad vill du äta resten av ditt liv?
-Kolasås...



Kolasås! Jääävel, vad gott det är. Jag skulle utan att tveka välja kolasås. Alla dagar i veckan. Förutsatt att nu någon kom och ställde just den frågan då, för att bara äta kolasås idag är ju inte direkt nyttigt. Men, oj vad gott där med kolasås...