caniggia

Förmiddagsmöte. Jag hade, hurtigt lagd som jag är, beslutat att föra mig medelst cykel till det härninga mötet. Att min bil varit svårstartad den senaste tiden spelade naturligtvis inte in. Det är ju trots allt vår i luften och då gäller det att passa på att röra på påkarna.

Hur som haver kommer jag ut på gården där min världsmästarcykel står, eller brukar stå rättare sagt. Den är snudd på osynlig på grund av den oerhört svåra dimman som uppenbarligen lagt sig över natten. Jag finner cykeln sent om sider och ger mig iväg. På vägen möter jag en fetlagd kvinna i styva 30-årsåldern, överspacklad, säkerligen enligt hennes sätt att se det raffigt klädd, nonchalant hållandes en cigg i ena handen och -- hör och häpna -- solglasögon på. Japp! Inte nog med att dimman gjorde det svårt att framföra sin cykel på ett säkert sätt, hon försvårade så att säga hela situationen ytterligare genom att bekläda sig med solglasögon. Kanske låtsades hon att det var svår avgas-smog i Los Angeles som lagt sig över staden, eller något ditåt. Personligen ansåg jag det vara helidiotiskt och helt uppfuckat att en dimmans dag i Kalmar klä sig som om man var på cykeltur på den franska rivieran, speciellt när dimman alltmer påminde om Saltkråkan-tjocka av allraste svåra kvalisort.

Dimman blev dessutom tätare och tätare ju längre jag cyklade. När jag så var framme vid mötet var den så in i gudarnas tjock att handen framför mig knappast var skönjbar. Sedan när jag klev in genom dörren märkte jag att dimman även lagt sig tungt över konferensrummet. Det var då det gick upp ett Liljeholmens. Dimman var mer imma än dimma. Så går det när man inte riktigt har vanan inne att vara brillorm ständigt och jämt. Så. Det gäller att hålla inne på spott och spe gentemot fetlagda medmänniskor...