caniggia

Igår var det en sliten dag. Årsfest i lördags, så större delen av gårdagen ägnades åt soffliggande. Men jag var faktiskt ute och åkte lite tåg; lite så där på tu man hand. Sliten som jag var, var jag inte på bästa humör. Det var inte direkt klackarna i taket om man så säger. Hur som stod jag där på perrongen och väntade på tåget då jag drar mig till minnes att man på det tåg jag tänkte färdas med är tvungen att följa med konduktören för att köpa en biljett. Han eller hon kan inte serva en på plats, utan samtliga resenärer som tänkt sig att inhandla en biljett måste, likt en skock får, ytterst förödmjukande, följa med konduktören och hans illa sittande kostymuniform.
 
Jag förberedde mig likt en boxare inför en titelmatch, vankade av och an bland andra resenärer när jag försökte tänka ut något bra jag kunde säga. Allt för att jag misstänkte att om jag säger något alldeles spontant riskerar jag att låta som en överdryg östermalmskärring med tillhörande knähund. Och det ville jag inte vara med om. För det där med att känna sig förödmjukad vet jag alltför väl hur det känns. I lördags när jag åkte taxi låste nämligen taxichaffisen om mig, där jag satt i baksätet. Jag kan försäkra er om att jag inte såg ut som någon lodis eller förbannad volvoraggare som kunde tänkas löpa för en springnota. Jag såg mycket respektabel ut. Taxichaffisen däremot tyckte uppenbarligen inte samma lika. Jag blev förnärmad, förbannad, ledsen, upprörd och till på köpet tvungen att betala resan. Därav mina förberedelser inför mitt framtida möte med konduktören. Jag ville inte att han eller hon skulle känna sig så förödmjukad som jag kännt mig där i taxin, att springa runt i världens största kostym är straff nog.

Jag hade emellertid aldrig behövt oroa mig. Jag slocknade så fort jag gick på tåget så konduktören besvärade mig aldrig...