caniggia

Sprang en tur i spåret. Det doftade av vårigt gräs där jag flåsade mig taktfast fram. Här och där stack en och annan vitsippa upp ur marken och på träden syntes knopparna slå ut. Fjärden glittrade av soldiset och en lätt vårvind kylde mitt ansträngt, röda anlete. Den svaga odören av tång slog emot mig -- vanligtvis outhärdlig -- men så här på vårkanten smått underbar. Jag fnissade smått åt de spex jag drog för mig själv när jag sprang förbi rundlagda tanter i fabulöst åtsittande trikåer; eller hurtbullar, iförda träningsoveraller framplockade ur någon hemsk 80-talskartong, dragandes på en gläfsande boxer. Som grädde på moset hördes måsarna skria. Då. DÅ är det inget annat än tvättriktig vår. Jag sprang med leende på läpparna. Jag och några rundlagda tanter. Det är underbart när vardagen kan bli smått fantastisk i sin enkelhet.