Melodikrysset
Så vaknar man upp en regnig lördag en sommardag hemma hos sina föräldrar. Vad gör man då? Det är inte så att man frågar om man kan hjälpa till med något. Då åker man trots regnet på att städa verandan, lägga om taket, fernissa båten, klippa gräset eller något annat kroppsgöra. Jag är inte sådan att jag gärna lyfter ett finger i onödan så att säga. Nej, vad jag istället gör är att slås av ett sjukt underligt infall. Radion står på där mor min står och knådar bullar. Signaturen till Melodikrysset går på och i ett skumt rus beslutar jag mig för att lösa saken. Förmodligen första och sista gången i mitt liv -- trots fullständig succé. Jag lyckas nämligen med det fullkomliga konststycket att lösa hela krysset, om än med viss hjälp av min kära moder när Putte Wickman blåste klarinett. Höjdpunkten för egen del var dock när jag knäckte en finsk folkvisa. Det är inte direkt det första ämnet jag skulle välja i Jeopardy om man så säger: - Finska folkvisor 500, tack!
Det enda grå på himlen med lösningen av melodikrysset var att jag kände mig en aningens jätteäldre än vad min ålder enligt passet är. Jag hade förvandlats från en skön, tillbakalutade, über-fräckt fräsig snubbe i de knappa 30 till en äldre herre över de 70. Jag hade liksom hoppat över ett halvt jävla liv. Jag skippade det där med familj, barn och barnbarn, bussresor, få pension, PRO och hela härligheten och gick rakt på de trista lördagarna med radion och Melodikrysset. Ett tag funderade jag allvarligt på att bringa mig själv om livet, men så ringde Joel, så nu ska jag, Joel och Lennart spela lite boule, mosa i oss en massa mandelkubb och sörpla kaffe på fat samtidigt som vi sultar på en sockerbit. Tur det finns likasinnade.