caniggia

Igår var det inflyttningfest. Det var ett gäng glada laxar som samlats. Det dracks whiskey, eller om det var whisky det har jag tyvärr än så länge inte någon vidare koll på, men det dracks något rökigt och förhållandevis välsmakande. Några drack öl, andra dyra viner. Festen flöt på fint och folk språkade med varandra och hade det trevligt. Helt plötsligt hade dock musikfascisterna övertagit den annars ganska så trevliga låtlistan. Nu radades den ena svårare låten efter den andra upp, förvisso bra låtar men inte någon festmusik direkt, om du frågar mig. Jag vill ju må bra, skratta och ha kul om jag går på fest, lite fartigare låtar kanske passar sig bättre då kan tyckas. Nu var det istället så att låtarna blev allt snyftigare och dystrare ju längre kvällen led.
 
Det hela började alltmer påminna om en miserabel efterfest hos några misslyckade musiker i svarta polotröjor och välkammade Beatles-frisyrer och allt mindre om en trevlig, underhållande tillställning i glada vänners lag. Istället för en roande fest utvecklades det till någon slags tävling där den ena skulle bräcka den andre med en ätter värre snyftare. De icke inbitna skruvade på sig i dödslängtan eller muttrade något om det opassande. Det hade möjligen passat sig i ett mindre slutet sällskap en torsdagskväll då inget bättre fanns att syssla med, men i mitt tycke inte riktigt på en sån häringa fest.

Allt tog sedan en något mystisk vändning som gjorde hela upplevelsen än mer skrämmande. Helt plötsligt sattes Björn Rosenström på, ett i alla avseende snudd på alltid felaktigt val. En  händelse som var ytterst förvånande fram till dess att det kom fram att det var Thåström som plinkade på gitarren och inte Björn. Kändes kanske något bättre, även om jag fick ut stå spott och spe för min misstagelse. "Festen" fortgick dock i samma anda fram tills dess någon fick för sig att bryta mönstret genom att sätta på ett klipp med Varan-TV. Ordningen var återställd och återigen hördes glada rop och skratt...