caniggia

Det låter kanske som det är evigheters, evigheter sedan, men när jag pluggade i Uppsala brukade jag hyra film. Gamla, nya, udda eller underhållande. Videobutiken där jag brukade hålla till hade det mesta. Jag var där då och då. Någon som också var där då och då var skidåkaren Thomas Fogdö. Är ni familjär med Thomas vet ni att han vurpade en gång på en träning; landade på bakpartiet helt galet och förpassades till rullstol och tvingades därmed att ge upp sin framgångsrika slalomkarriär. Han brukade vara där i videobutiken med sin rullstol. Jag var också där -- utan rullstol. Ej heller hade jag träffat Thomas tidigare utan stod nu där och tittade på baksidan av en videofilm. Säkert var det någon med Steven Seagal. Jag småfnissade säkert så smått och gjorde lite aikidorörelser i smyg så ingen skulle märka vad jag pysslade med, samtidigt som jag kanske sa: - How does it feel to know you're about to die? med tillgjord röst. Jag var helt omedveten om vad som komma skulle.

- Ursäkta!
Någon bakom mig verkade tilltala mig. En kort person. Det lät som om rösten befann sig i navelhöjd. Jag vred så smått på huvudet. Där satt en snubbe i rullstol och log vänligt upp mot mig: - Ursäkta, sa han återigen.
- Vad fan, tänkte jag. Det är ju Thomas Fogdö.

Thomas tittade bedjande upp mot mig. Jag idiotglodde på honom som om jag sett en spetälsk agnostiker rulla ut bönemattan och lägga sig ned för att be. Thomas förstod antagligen vid det här laget att jag kände igen honom och yttrade ett vänligt hej. Jag besvarade hälsningen, om än med viss betänketid, sedan flyttade jag på mig och ursäktade mig. Han tackade och rullade vidare. Vi sågs där runt videobutiken flera gånger sedan. Thomas nickade alltid igenkännande. Jag besvarade hans nick. Vi var riktiga jävla bundisar, jag och Thomas Fogdö.