Räserförare
Igår väcktes jag strax efter elva. Jag var fullständigt mörbultad. Jag hade trots allt suttit uppe och krigat intill ljusa morgonen bara några timmar tidigare. Men. Frisk, ung och rask som man är studsade man upp eftersom det vankades go-cart. Jag ser mig själv lite som en Ari Vatanen, så för att inte göra övriga i sällskapet ledsna och griniga på grund av uteblivna vinster hade jag valt att lägga på mig några extra kilon, framför allt muskler, men också i form av en begynnande bilring. Att vara smal och smärt är ju lite av räcingens ABC. Ju lättare du är, desto fortare går det.
Väl på plats lottades heat och startordning upp. Sedan sneglades det oroligt mot Håkan och Hjördis från Hjo med barnbarn som susade fram över banan. De skulle som väl var inte ställa upp i den stora huvudtävlingen. Jag kände mig segerviss, men för att inte sprida dålig stämmning valde jag den sämsta bilen för att ge de andra en chans. När så starten gick höll jag igen något och la mig sist i fältet för att de andra skulle få känna lite på banan. Under andra varvet hade jag planerat att gå upp och leka lite med mina kombattanter, men istället körde jag helt sonika igenom lite grus för att minska mitt fäste. Jag snurrade runt. Nu skulle jag i alla fall behöva få kämpa lite för att vinnna. Jag valde dock att avstå från att ta mig till final av välvilja för att inte fullständigt förnedra övriga deltagare.
Efteråt hyllades jag för min fantastiska körning och utsågs till överlägset bästa förare, samt den som varit mest sportslig som ädelt avstått från att förödmjuka alla andra.
Det mesta av ovanstående är ett totalt ihopkok av ljug. Det enda som har antydan till sanning är att jag ser mig själv lite som en Ari Vatanen, att Håkan och Hjördis från Hjo var på plats, samt att jag inte körde final. Hur som helst var det underbart roligt.