caniggia

På hembesök hos föräldrarna i helgen som var. Återträff med några gamla barndomsvänner. Vi spatserade så smått i det som en gång varit vår hembygd. Vi gick runt bland husen. Mindes en del. Skrattade en del. När vi så kommer där gåendes möter vi en man med en hund. Vi i sällskapet som inte är fler än två till antalet vid just detta tillfälle har varit utflygna från byn sedan nästan tio år. Vi har sedan dess bott lite varstans i detta land, men alltid i större städer där det inte är kotym att hälsa på varendaste människa man stöter på. När mannen passerar oss säger han: - Hej på er! Ni får ha en fortsatt trevlig kväll.

Något paffa och otroligt förvånade över mannens välvilja lyckas vi ändå få ur oss ett tack detsamma. Vi är helt enkelt inte längre vana vid att folk som man möter häver hur sig en hel harrang. Herre jösses. Helt ärligt är det ju fullständigt upp åt väggarna märkligt om någon ens hasplar ur sig ett simpelt hej.

När mannen försvunnit på behörigt avstånd lurade vi på om han helt enkelt var full, eller om han kanske var psykiskt sjuk? Störd?!
- Sicket folk! Va?! Inte ha vett nog att titta ner i backen som vanligt folk. Han kunde väl kollat klockan eller något. Kliat sig på halsen. Vad som helst. Önska trevlig kväll?! Vad är det med folk egentligen? Bah!

Sedan slöt vi upp med några andra vänner, drack rom från Mauritius utblandat med cola, blev fulla och dryftade hur det kom sig att alla de där tjejerna man tyckte var gudabenådat läckra på högstadiet numer slutat som smällfeta trebarnsmödrar...