caniggia

Helgen tillbringades i Luleå. Det var ungefär som jag hade trott: blekfeta män, korta, krumma kvinnor, renar på gatorna och en och annan idiot som vurmade för mat som palt, surströmming, renskav, rå fisk och älgbajs. Allt det där kanske är måttat lite mellan tummen och pekfingret, men ni förstår principen -- norrlänningar liksom. Jag fick dock uppleva midnattssolen, eller ja solen var väl strax under horisonten, men det var inte direkt som att sitta och klämma i Lummelundagrottorna. Det tråkiga med den där solen var att den inte värmde för fem öre utan vi fick gräva bivack på vägen hem från krogen. På morgonen räddades vi av en samling samer på skoter.



När det var dags att åka hem till Kalmar visade det sig att flyget var försenat något förbaskat så det blev till att sitta och läsa bok i vänthallen. Boken jag läste var ingen annan än Åsa Linderborgs Mig äger ingen, världens just nu bästa bok om du frågar mig. Det säger jag förvisso alltid när jag läst ut en bok, men sällan eller aldrig har jag skrattat högt och gråtit om vartannat så mycket som när jag sträckläste hennes bok. Sedan vet jag inte om det beror på att jag mött Åsa i egen hög person, varit hennes student, tagit henne i hand, tjafsat med henne om italiensk fotboll, flörtat med henne i ICA-kön, diskuterat kommunism med henne; knappast någon djupare relation, men jag har ändå träffat henne. Hennes bok träffade i vart fall mig rakt i hjärtat. Jag fick uppleva ett känslosvall utan dess like.

Jag fortsatte och läsa boken på flyget. Fnissade, fällde tårar. På Arlanda väntade mitt anslutande flyg till Kalmar. Det väntade på mig. Bara mig. Det hade stått där startklart och fullastat i lite drygt 40 minuter. Då kommer jag injäktandes med rödgråtna ögon, men med ett leende på läpparna, nöjd över att överhuvudtaget kommit med planet. Resten av kabinen gav mig onda ögat. Några terrorister längre bak i planet osäkrade sina uzis och skakade av ilska. Vi lyfte hur som. Folk fortsatte titta snett på mig, men nu mer för att jag skrattade och grät växelvis. Labil jävel det där, tänkte de säkert medan de fingrade lite på sina vapen -- terroristerna.

Väl framme i Kalmar hade jag läst ut boken. Hur bra som helst. När jag och de uppretade resenärerna steg av planet i sommarnatten möttes vi av härlig värme och den salta havsluften som letade sig in i näsan. Jag tar hellre det än sol dygnet runt.