Ge mig en orkester...
Jahopp. Det diskuterades melodifestival över en kopp kaffe idag. Jag har ju, som ni trogna bloggläsare säkert känner till, lite svårt för musikfascism. Jag ska väl dock erkänna att jag inte direkt sitter och lyssnar på schlagers i tid och otid, inte heller följer jag melodifestivalen slaviskt, även om det slängs ett öga på den emellanåt. Svårt att göra annat då man är uppväxt i ett medelsvensson-hem där chips och melodifestivalen var lite av årets högtid --näst jul, påsk och midsommar. Dessvärre har ju den därninga festivalen bara mer och mer växt ut till ett gigantiskt äckeljippo till för avdankade skräpartister som E-type, the Poodles eller Nordman, eller för kristna utomjordingar som exempelvis Sanna Nielsen och Carola. Och trots allt kanske det finns en liten musikfascist i mig, för jag är erbarmligt trött på det här likriktade dunkadunkandet, med ABBA-inslag framförda av överspacklade musikalvåp.
Nej, ge mig en orkester för bövelen. En tvättriktig orkester med violiner, träblås och marackas. En alldeles äkta orkester ledd av Anders Berglund i stora, tjocka, Ugglan-Helge-glasögon. Ge mig en orkester så skulle jag följa det maniskt.
Men. För att inte gå emot mina principer gällande musikfascism slänger jag in en alldeles underbar låt med Åsa Kleveland, gestaltad i videoform av ett gäng, självdistansierade skäggmonster, möjligen från Norrtälje. Jag slänger även med Niccokicks - the Poet för att även bjuda den kanske mer musikkräsna läsarna på något med "kvalité", om genialitéten i Norrtälje skulle gå dem förbi...