caniggia

Var på innebandy för inte alltför länge sedan. En av motståndarna var AIK. En klubb som för en liten stund sedan inte alls var AIK. AIK tog liksom bara upp en innebandyförening i sin organisation och var snudd på huxflux i högsta ligan. Hur som haver var det en hel del julgranar på den här matchen. En julgran är alltså ett sånt där fan som kränger på sig halsdukar, tröjor eller lustiga hattar i lagets färger och tjoar och tjimar så smått. Det är ganska så ovanligt med sådana på innebandy och framför allt för AIK i en bortamatch kan tyckas, inte minst eftersom AIK och AIK:re ju egentligen av tradition bryr sig nada om innebandy. Att då se AIK-julgranar på plats pratandes öländska, nybromål och anskrämligt Torsås-gurgel gör ju det hela än mer befängt. Lägg därtill att innebandyintresset från dessas sida verkade vara ungefär lika med noll, att diskutera vad linjer, målområden och dylikt var till för är ju inte direkt ett tecken på ett brinnande intresse om man så säger.

Pudelns kärna är helt enkelt att det är löjeväckande att som ren och skär bonnajävel klä sig i ett storstadslags färger, gå och sätta sig och titta på det man då anser sig vara sitt lag, i en sport som man inte verkar bry sig om, för att sedan jubla både vid mål och seger. Jag vet inte, men känns det inte som om den så kallade kärleken till sitt lag har sprungit en bra bit förbi den patetiska gränsen vid det laget...