caniggia

Jag har en rätt saftig kalufs. Inget afrokrull kanske, men rätt tjockt sådär. Eller. Ja. En rätt vanlig svensk standardfrisyr möjligen. Råttfärgat. Men. Inga vikar! Jag har håret kvar på skallen med andra ord. Jag är ingen flintis. Ingen överkamning. Vad händer så häromdagen. Jag står i allsköns ro rakt upp och ner, när det kommer fram två 14-åriga snorisar till mig. Blondiner gloendes med dumma ko-ögon på ett sådant där sätt som bara blonda tonårsbimbos klarar av. Då säger de till mig utan pardon: - Du är gråhårig!
- Va? VA?! Jag?! Inte en chans! JAG?! Gråhårig? Skulle jag vara gråhårig... gråhårig?! No way motha'fucka's! Allvarligt alltså?! G-R-Å-H-Å-R-I-G?! Bah! Hmpf!

Jaja. Nu har jag fått det bekräftat. Jag är gråhårig. Gråhårig. Smaka på det. Känn på det ordentligt i munnen. Gråhårig. Rulla det på tungan. Gråhårig. Jag börjar bli till åren kommen. Å andra sidan. Känn dess arom. Gråhårig. Vällagrat. Gråhårig. Fasen vet om det inte smakar fågel ändå. Söstra mi var ju helt täckt av gråa år före 30, men har ju sedan dess ljugit för hela världen och helt ovärdigt färgat det. Samma lika kanske händer mig. Jag kanske blir en riktig jäkla silverräv. Då ska det basuneras ut, med pompa och ståt. Det vore något trots allt. Bara att förlika sig med det. Jag. Gråhårig. En silverräv.