caniggia

I lördags var det så en av årets stora dagar. Möjligen den största? Kanelbullens dag. En dag för glädje och fest. Vad händer så när jag sitter sprudlande glad på ett tåg? Vad händer som förstör all denna festliga stämning? Hela tågsetet var före händelsen formligen i en alldeles helt otrolig fest- och glamstämning. Det var girlanger, volanger, partyhattar, glädjetjut och skratt. Så kliver det in en konduktör, eller ja, tågvärd som SJ kallar det. Han ropar på biljetten och frågar efter nypåstigna. Samtliga i tåget bemöter honom vänligt, för inte kan väl en konduktör vara fientligt inställd till kanelbullens dag? Men tji! Där står så kondukören och ska klippa sin första biljett när någon skriker i fasa, någon svimmar, några män blir stort upprörda och frågar konduktören vad fanken han sysslar med. Konduktören ber dem överlägset sätta sig ned och folksamlingen lugna sig, sedan fortsätter han med den hemska gärningen som går stick i stäv mot allt vad kanelbullens dag står för. Han kladdar på biljetterna med en kulspetspenna. Han klipper dem inte. Han klipper dem inte. Han bara står där och kladdar, som det vore den mest naturliga sak i världen. Kladda med blå kulspets på en biljett: HALLÅ!? Var är världen på väg när inte ens en konduktör har vett att klippa biljetter på kanelbullens dag? Vad kommer härnäst liksom? Brandmän som släcker majeldar? Välklätt vitt slödder?

Alla vi sansade resenärer på tåget tog naturligtvis saken i egna händer och mördade honom och hans familj, sedan åt vi kanelbullar på hans familjegrav, samtidigt som vi klippte biljetter. Vi njöt...