I förorten
I söndags var det tripp ut till Norsborg. Mitt första besök i en riktig förort. Eller det är klart. Jag var en helg i Biskopsgården i Göteborg för några år sedan och det får ju trots allt klassas rätt kraftigt som en riktig förort, med allt vad det innebär av shishkebab, persiska mattor, särskrivningar och glada, tjockisar i mustasch, kavaj, välputsade skor, sittandes i grupp.
Så okej det var mitt andra besök i en förort. I och för sig arbetade jag i några veckor ute i Gottsunda i Uppsala. Det får nog klassas som rätt mycket förort det också. Så ja, det var mitt tredje besök i en riktig förort. Den här gången åkte jag dessutom på sosse-vis med tunnelbannan ut mot Dogges ghetto i Botkyrka kommun. Där vandrades och spatserades det runt bland miljonprogramshusen fulla av parabolantenner. Folk tittade skumt. Iaktagande. Undrande.
Antagligen för att vi såg helt vilse ut. Vi hittade inte riktigt rätt, jag och mitt sällskap. Vi irrade liksom omkring där i Hallunda centrum letandes efter Botkyrkahallen. Till slut frågade vi helt omanligt om vägen. Kvinnan vi frågat svarade. Besvikelsen var enorm när hon öppnade munnen. Här har vi rest så långt det bara går ut på tunnelbanelinjen, förväntar oss perser, araber, kurder, kongoleser, chilenare och människor från all världens hörn. Kvinnan vi frågat sprutar ur sig vägen till Botkyrkahallen på gotländska. Här åker man till förorten för att få en smak av världen. Vad får man? En kärring från en öjävel mitt i Östersjön.
Så okej det var mitt andra besök i en förort. I och för sig arbetade jag i några veckor ute i Gottsunda i Uppsala. Det får nog klassas som rätt mycket förort det också. Så ja, det var mitt tredje besök i en riktig förort. Den här gången åkte jag dessutom på sosse-vis med tunnelbannan ut mot Dogges ghetto i Botkyrka kommun. Där vandrades och spatserades det runt bland miljonprogramshusen fulla av parabolantenner. Folk tittade skumt. Iaktagande. Undrande.
Antagligen för att vi såg helt vilse ut. Vi hittade inte riktigt rätt, jag och mitt sällskap. Vi irrade liksom omkring där i Hallunda centrum letandes efter Botkyrkahallen. Till slut frågade vi helt omanligt om vägen. Kvinnan vi frågat svarade. Besvikelsen var enorm när hon öppnade munnen. Här har vi rest så långt det bara går ut på tunnelbanelinjen, förväntar oss perser, araber, kurder, kongoleser, chilenare och människor från all världens hörn. Kvinnan vi frågat sprutar ur sig vägen till Botkyrkahallen på gotländska. Här åker man till förorten för att få en smak av världen. Vad får man? En kärring från en öjävel mitt i Östersjön.
Kommentarer
Trackback