Isbrytare
Då jag var ute förra helgen skådade jag något otroligt märkligt och samtidigt beklagande sorgligt. Strax bredvid mig där jag satt i glada vänners och hinkade en öl satt det ett par. Huruvida de verkligen var ett par eller inte framgick inte direkt, men hur som helst satt det där i fåtöljerna bredvid: en man och en kvinna. De var antingen då ett sorgligt par eller två personer på kanske årtusendets mest misslyckade dejt. Dessa två individer lyckades på en hel kväll, möjligen kanske om jag överdriver kraftigt, utbyta två meningar med varandra. Om det sedan berodde på att ljudnivån i lokalen var kraftigt tinnitusframkallande så de helt enkelt inte kunde tilltala varandra eller om de var fullständigt paralyserade av den patetiska och fetlagda bartendern med fjunigt fitthår i ansiktet som hellre sprang omkring och snackade med sina bästa polare eller svängde fräsigt hippt med flaskan när han hällde upp en whiskey (!), låter jag vara osagt.
Mest troligt berodde deras tystnade på att de helt enkelt inte hade något att säga varandra. Jag påstår dock inte att de levde i ett dåligt förhållande, kanske det rätt och slätt var så att de var fullständigt överens om allting och trivdes gott med det. Eller. Det kan också ha varit så att han slog henne gul och blå, för han såg ut som en människa som gladeligen bränner hamstrar eller slår sin fru. Han tyckte antagligen att han var skyldig henne en liten god drink efter veckans vevande. Mot slutet av kvällen kom Kalmars så kallade socitét och småpåvar, då sken hustrumisshandlaren upp och sa mer till dem än vad han gjort till sitt sällskap på hela kvällen. Helt klart något av det underligaste jag skådat.
Möjligen såg någon annan något otroligt märkligt den kvällen. Ett helt sällskap som stint stirrade på ett tystlåtet par. Mm. Kankse var det så att de kändes sig uttittade och inte vågade bryta isen...