Kyrkans manipulation av mina känslor
Söndagar. Jag vet inte vad det är med dem, men jag gillar dem inte. Har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra. Vet inte vad som är felet egentligen. Hela konceptet är ju liksom upplagt för att vara en given succé. Alla är lediga och det är lugnt och fridfullt. Men något av detta gnager. Det är fel helt enkelt. Alltid svårt att somna om söndagar exempelvis, maten smakar konstigt och det är aldrig något att se på TV. Och skulle det vara det är det säkert något fullständigt banalt; någon gammal lekshow med arselhakade amerikanska män som suktar efter botoxhäxor.
Nej, söndagar har något över sig som göra att det inte går att slappna av så mycket som det borde gå. Det borde inte vara så för mig just nu. Jag har ett flexibelt jobb så någon söndagsångest för att arbetsveckan ska ta sin början finns inte, men känslan är ändå där. Är det något universellt som människan sprider omkring sig? En oro för den kommande veckan som sedan smittar av sig på alla och envar, eller är det kanske kyrkan som är roten till det onda? Religiösa grupper ligger ju bakom så mycket annat trams i världen så kyrkan ligger säkert bakom min skumma känsla för söndagar. Jag ser rubrikerna framför mig: Kyrkan lägger lutheranskt ok över söndagar...
Nej, söndagar har något över sig som göra att det inte går att slappna av så mycket som det borde gå. Det borde inte vara så för mig just nu. Jag har ett flexibelt jobb så någon söndagsångest för att arbetsveckan ska ta sin början finns inte, men känslan är ändå där. Är det något universellt som människan sprider omkring sig? En oro för den kommande veckan som sedan smittar av sig på alla och envar, eller är det kanske kyrkan som är roten till det onda? Religiösa grupper ligger ju bakom så mycket annat trams i världen så kyrkan ligger säkert bakom min skumma känsla för söndagar. Jag ser rubrikerna framför mig: Kyrkan lägger lutheranskt ok över söndagar...
Kommentarer
Trackback