Skärbräda är för mesar
Jahapp. Mitt liv just nu innefattar ganska mycket hockey. Jag misstänker att jag drabbats av någon slags smygande 30-årskris och därför väljer att sitta timmar framför tv-spelet och lira hockeybockey. Äckligt beroendeframkallande och så där lurigt nördigt med siffror och grejer -- statistik och sånt. Att man dessutom kan lira tillsammans med polarna på nätet gör det hela ännu så mycket finare. Det var i pausen för ett sådant hockeylir över nätet jag hade tänkt mig att ett litet ciabatabröd skulle smaka smaskens, varpå jag tog en paus...
I köket fattade jag brödkniven, men i min iver att få i mig brödet fort så ini bänken tog jag inte fram skärbrädan. Istället fattade jag brödet i handen och drog några tag med kniven. Smärtan jag kände var obeskrivlig. Så ini helvete ont gjorde det. När jag tittade ner på handen såg jag bara ett stort köttigt sår på vänster pekfinger. Blodet hade inte börjat sippra fram och alldeles snudd på panikslagen tror jag att fingret håller på att trilla av.
Efter att min sura granne vänligt skjutsat mig till akuten får jag ligga där på en brits i 2 timmar och 45 minuter innan någon tittar till mig. Då har jag redan hunnit få mask i mina liggsår och håller på att dö av svält, men jag är inte ett dugg upprörd eller förbaskad för det. Doktorn förklarar att det hänt en större olycka och att de ligger efter en smula. Jag svarar att det är lugnt. Senast jag besökte en akut för drygt 10 år sedan satt jag nämligen på en brits på ett ganska liknande vis när ambulansen kom infarandes, men de hann knappt få ut personen som låg där i förrän denne avlidit. Att se personer dö är liksom inte speciellt upplyftande. Det är därför jag har överseende med att jag fått vänta en smula. Det finns så att säga större saker att ta hand om än något köttigt finger som ett klantarsle ställt till med efter lite brödknivsviftande. Hur som haver är jag 5 stygn rikare. Skärbräda är för mesar.
I köket fattade jag brödkniven, men i min iver att få i mig brödet fort så ini bänken tog jag inte fram skärbrädan. Istället fattade jag brödet i handen och drog några tag med kniven. Smärtan jag kände var obeskrivlig. Så ini helvete ont gjorde det. När jag tittade ner på handen såg jag bara ett stort köttigt sår på vänster pekfinger. Blodet hade inte börjat sippra fram och alldeles snudd på panikslagen tror jag att fingret håller på att trilla av.
Efter att min sura granne vänligt skjutsat mig till akuten får jag ligga där på en brits i 2 timmar och 45 minuter innan någon tittar till mig. Då har jag redan hunnit få mask i mina liggsår och håller på att dö av svält, men jag är inte ett dugg upprörd eller förbaskad för det. Doktorn förklarar att det hänt en större olycka och att de ligger efter en smula. Jag svarar att det är lugnt. Senast jag besökte en akut för drygt 10 år sedan satt jag nämligen på en brits på ett ganska liknande vis när ambulansen kom infarandes, men de hann knappt få ut personen som låg där i förrän denne avlidit. Att se personer dö är liksom inte speciellt upplyftande. Det är därför jag har överseende med att jag fått vänta en smula. Det finns så att säga större saker att ta hand om än något köttigt finger som ett klantarsle ställt till med efter lite brödknivsviftande. Hur som haver är jag 5 stygn rikare. Skärbräda är för mesar.
Kommentarer
Trackback