caniggia

Då jag var ute förra helgen skådade jag något otroligt märkligt och samtidigt beklagande sorgligt. Strax bredvid mig där jag satt i glada vänners och hinkade en öl satt det ett par. Huruvida de verkligen var ett par eller inte framgick inte direkt, men hur som helst satt det där i fåtöljerna bredvid: en man och en kvinna. De var antingen då ett sorgligt par eller två personer på kanske årtusendets mest misslyckade dejt. Dessa två individer lyckades på en hel kväll, möjligen kanske om jag överdriver kraftigt, utbyta två meningar med varandra. Om det sedan berodde på att ljudnivån i lokalen var kraftigt tinnitusframkallande så de helt enkelt inte kunde tilltala varandra eller om de var fullständigt paralyserade av den patetiska och fetlagda bartendern med fjunigt fitthår i ansiktet som hellre sprang omkring och snackade med sina bästa polare eller svängde fräsigt hippt med flaskan när han hällde upp en whiskey (!), låter jag vara osagt.

Mest troligt berodde deras tystnade på att de helt enkelt inte hade något att säga varandra. Jag påstår dock inte att de levde i ett dåligt förhållande, kanske det rätt och slätt var så att de var fullständigt överens om allting och trivdes gott med det. Eller. Det kan också ha varit så att han slog henne gul och blå, för han såg ut som en människa som gladeligen bränner hamstrar eller slår sin fru. Han tyckte antagligen att han var skyldig henne en liten god drink efter veckans vevande. Mot slutet av kvällen kom Kalmars så kallade socitét och småpåvar, då sken hustrumisshandlaren upp och sa mer till dem än vad han gjort till sitt sällskap på hela kvällen. Helt klart något av det underligaste jag skådat.

Möjligen såg någon annan något otroligt märkligt den kvällen. Ett helt sällskap som stint stirrade på ett tystlåtet par. Mm. Kankse var det så att de kändes sig uttittade och inte vågade bryta isen...

Ok, om jag ska bilda familj vet ja var jag inte ska flytta i alla fall. Belgien liksom. Pedofil-Belgien. Det förlovade landet för all världens pederaster. Och så nu en barnamördare på det. Blir lite knivigt för landet att försöka tvätta bort sitt något skamfilade rykte nu. Som om en frisläppt, föredetta pedofilmördare kom ny till ett grannskap och skulle kläcka ur sig: - Jag lovar, jag tycker om barn... ...

Nej, Belgien verkar vara ett riktigt rövhål till land, en korsning mellan en Lars Norén-pjäs och en film av Lukas Moodysson: ångest, incest, våldtäckter och mord. Helt klart förvånande att han den där källar-Fritzl inte var från Belgien. Allt tyder ju på det. Ordet belgare borde få en ny innebörd: morbid, incestiös, mordbenägen pedofil.
 
Hur som känns det skönt att kunna svara: Jag har bara stannat och bajsat där, på frågan om jag varit i Belgien. Belgien -- ett riktigt skitland.

I natt lirar Tre kronor-junisarna VM-final i Kanada, mot Kanada, inför en hel hög med fanatiskt galna kanadicker, som säkert är småfeta, inte amerikatjocka, men lite pizzafeta sådär, tillräckligt tjocka för att framstå fruktansvärt irriterande i sin kaxighet. Tjockisar ska vara glada och fryntliga som Edvard Persson, inte något annat. Oavsett hur många som är smygfeta där bland den kanadensiska publiken så är de svenska junisarna oehört trevliga att se på när de spelar sitt frejdiga spel.

Under min uppväxt närde jag en dröm om att bli NHL-proffs, ju äldre jag blir desto mer inser jag att det aldrig kommer bli verklighet, även om jag intalar mig själv att det i princip skulle räcka med att köpa ett par nya griller och snöra på sig, dra några skär på den nyspolade isen och köra några översteg -- NHL here I come liksom. Päjäärvi, Backlund och Tedenby lär förmodligen ta sig dit, om inte annat lär de firas duktigt i många år framöver om de tvålar dit Kanada inatt. Något jag ta mig sjutton tror de gör, Tedenbys dragningar på blå mot slovakerna fick mig att bubbelskratta. Underbart att se svenskarna spela så förbaskat flärdfullt och snudd på vackert, lite ryskt så där. Det klår de Kanada med.

Är då inte det en aningens underligt. Ni som läser den här bloggen har kanske noterat att jag har en förkärlek till den danske fotbollsspelaren Christian Poulsen, en gnuggare, en slitvarg, en kämpe. Majoriteten av alla andra fotbollsspelare jag älskar är också de riktiga jäkla hälssensklåpare. När det gäller hockey dock; då gillar jag de där tekniska lirarna. De sköna små som drar en 2-3 gubbar och stänker upp den i krysset efter att ha lurat upp målisen på borta-stå. Kan ha att göra med min vilja om att vara en aningens motvals, att inte riktigt vilja tycka som alla andra, att inte tycka som pöbeln om de där förbannad Denilson-finterna eller något annat ofog som dagens fotbollslirare kör med. För det är ju så man ska hålla på i fotboll om gemene man får säga sitt, och i hockey ska man ju vara hjärndöd och vilja slå sin motståndare på käften. Kan vara därför jag skulle älska om de svenska skönspelarna spöade äckel-kanadickerna med sin förbannade brunkar- och klubban-upp-i-arslet-hockey.

Stockholm i helgen. På pappafest. En fest där vi firade av den som senast blivit pappa. Vi i det här fallet var de gamla pluggpolarna. Vi har haft några sådana fester nu. De har börjat yngla av sig så smått. Vi brukar dricka öl likt i fornstora dagar på de där pappafesterna; så också den här gången.

Längst ner i en bunker som fått självaste Hannibal Lecter att mysa av välmående började vi förlusta oss på öl. Där hinkades, skålades och hyllades. Den nyblivne fadern fick en och annan välmenad ryggdunk som hyllning till hans lilla dotter; några hånade honom just för att han fått en dotter och inte som de; en liten glutt, en pojkslyngel, en snorig och högljudd grabbhalva.
- Män föder män, sa de i ett försök att framhäva sin troliga brist på manlighet,  eller om det nu bara var för att de var avundsjuka då den nyblivne fadern är hingstväxt och de själva får stoltsera med små,  yttepytte, pillesnorrisar. Hur som drack vi deras skål och garvade i kapp åt alla smädelser, inte minst då en gammal studentvän, som dessvärre inte kunde närvara, skickade sin hälsning per korrspondens. Den löd som så att dottern skulle komma att: "Få så mycke' stock!" Den stackars fadern satte ölen i halsen och såg ut som han nyss fått hemska inre bilder.
- Män föder män, kommenterades det lakoniskt och den stackars fadern fick sig en rejäl dos av mansgarv kastat rakt i ansiktet.

Senare på kvällen kom det fler avslöjanden från några i församlingen, också de väntade smått. En efter en faller de nu bort. En efter en ger de sig in i familjelivet: radhus, larm, Volvo, falukorv, hund, blöjbyten och allt annat tjosan som hör familjelivet till. Jag börjar känna mig som en ensam och tapper hjälte. Likt en ensam riddare rider jag ut och dödar drakar och kommer hemridandes i gryningen efter lyckat värv. Kvar är familjefäderna som vaktar sina döttrar. Gott så.

Kvällen i övrigt var helt lyckad, bortsett från att jag spillde någon jävla Tikka masala på min fina, stickade kofta, så det blev till att dra fram baljan när jag kom hem. Jävla indier, eller om det nu var ölen som var orsaken...

På utflykt med jobbet till Halmstad. Vi åkte i en lång karavan av bussar. Vi skulle till västkusten för att se Kalmar FF spela hem det allsvenska guldet. Resan började på morgonen vid Fredriksskans där vi samlats tillsammans med 1000-tals andra. När färden började vinkades vi av av människor som kantade trottoarerna. Trevligt tyckte vi. Människor fortsatte att stå längs vägarna då vi lämnade Kalmar. Alla vinkade. Vi vinkade glatt tillbaka. När den 40 bussar långa karavanen lämnade Kalmar var det ändå inte slut på människor som vevade med sina armar. Vi kände oss som krigsveteraner som kom hem efter ett segerrikt fälttåg. Varhelst vi körde under en viadukt stod det människor och vinkade och viftade med flaggor i rött och vitt. Det var som om det var vi som var hjältarna. Det hela fortsatte sedan i varendaste by bussarna passerade. Män, kvinnor, barn, gamla, unga: alla hälsade oss. Bilarna vi mötte blinkade med helljusen och vi njöt. Jag kan förstå om tyskarna kände sig oövervinnerliga när de susade fram över de Ukrainska stäpperna i pansarkolonn efter pansarkolonn på väg mot Moskva, för oöverinnerliga kände vi oss nästan där i buss, efter buss, efter buss, efter buss. Skillnaden var att vi inte levde i någon propagandachimär och inte skulle vi möta någon mångmiljonhövdad ryss heller -- bara bonnläpps-Halmstad.

På plats vid det vackra Örjans vall var det snudd på bara Kalmarfolk på plats. Alla skrek. Alla tjoade och Ingelsten gjorde mål. Det var ge mig ett K. K. Ge mig ett F. F. Ett till. F. Vad blev det då? KFF. Det var Ingelstenshalalala och det var Sveriges-bästa-mittfält. Till och med de där sura, griniga gubbarna som vanligtvis håller till på huvudläktaren sjöng för fulla halsar. När slutsignalen gick rann det tårar ned för deras kinder samtidigt som de yngre förmågorna stormade planen. Det är sådant som kan få en att bli alldeles kär i ett lag. Rydström höjde bucklan och färden hemåt började. Då var det FF till tusen på repeat och så fort vi passerat Växjö och österland började vägarna kantas av människor återigen. De flaggade, viftade och skrek. Mitt ute i ingenstans i det kolsvarta mörkret stod en dam vid en marshall och lyste upp ett plakat: Grattis Kalmar! Segern var bärgad och vi njöt. I Kalmar rådde carnevalstämning och slottet lyste i rött och vitt. Det hade varit ett lyckat krigståg, eller utflykt, hur man nu vill se det...