caniggia

Det verkar inte bättre än att jag kommit till ett stadie där jag är gift med mitt jobb, utan att för den skull arbeta speciellt mycket. Det skulle kanske behövas en brytpunkt? Något nytt och fräscht? Ska jag röra på mig? Ska jag utbilda mig till en liten timid optiker, vilket kan bli ett problem eftersom jag ju är rätt lång? Ska jag ut och resa? Ska jag köpa nya glasögon? Räcker det kanske med att jag bakar en paj -- eller bara tittar på cupfinalen? Kalmar FF har ju en gyllene chans att ta en liten dubbel. Miljöombyte är ju i och för sig aldrig fel? Hade jag rökt hade jag garanterat bolmat i mig en limpa om dagen för att om möjligt kunna svara på alla frågorna som hopar sig: Kommer Ingelsten sätta några bollar i den här matchen? Ska jag bli volentär i Afrika? Hur många finnar kommer Rasmus Elm ha på högerkinden? Ska jag flytta till Linköping? Till Luleå? Stockholm? Kan det vara en annalkande 30-årskris? Jag som känner mig så ung? Flåsar inte ju inte ens i trappor, har en vilopuls på 54, uppskattar TV-spel och tycker den pubertala humorn i South Park är underbar, å andra sidan tittar jag på Kobra, uppskattar Ingvar Oldsberg, tycker kaffebröd är livet och tycker dagens ungdom klär sig som horor och idioter. 30-årskris? Nej, usch! Nu tittar vi på något roligt istället och inväntar cupfinalen:

Yes. Nu har det dragit igång. Paralympics. I vardagsmun: cp-os. Os:et för krymplingar, neurosedynskadade, blinda, rullstolsbundna, allergiker, krumma och säkert en och annan nervös bibliotekarie. Nu är det igång i alla fall. Hittills har det gått som smort för de svenske. De har tillskillnad mot de fullt kärnfriska svenska olympierna mäktat med fenomenala prestationer. Skönt att veta att vi har världens bästa mongos. Det är också en styrka. Sedan behöver man ju inte vara alltför svagsint för att kunna lista ut att den där skadan Anders 'prick-på-näsan' Svensson drog på sig ju i själva verket säkerligen var ett svepskäl för att kunna åka på Paralympics.

Nej, men vad skriver jag. Fy!

I helgen fick jag besök av gamla polare från min tid som kandidat vid Uppsala Universitet. De som kom var två till antalet där den ene var en skånsk paragrafryttare och den andre en paranoid moderat som såg hjärnspöken och kommunister bakom var dörr och under var list. Hur som helst drack vi, likt i gamla dar, en hel massa öl, vi levde helt enkelt drömmen.
- Living the dream.
Öl, tv-spel och jordnötter. Det är så drömmen ser ut om man har familj, barn och hela klabbet har jag hört. När vi så hade paus från allt okultiverat, ociviliserat trams valde en i sällskapet att uppdatera sig på omvärldens händelser och rattade in text-tv:n.
 
Han sitter där och mumlar något ohörbart var gång det kommer upp en ny nyhet. Han mumlar dessutom på skånska, vilket försvårar hörbarheten än mer. Plötsligt får han ur sig något som i alla fall hörs: - Tidsfrist i Monaco...

Tidsfrist?! tänker jag. Vad då för tidsfrist? Vem har fått mer tid i Monaco? Prins Albert? Synnerligen underligt! Det visar sig dock rätt snart att det inte alls rörde sig om Monaco. Inte någon tidsfrist heller. Synd. För jag äter rätt mycket lax.

Så vaknar man upp en regnig lördag en sommardag hemma hos sina föräldrar. Vad gör man då? Det är inte så att man frågar om man kan hjälpa till med något. Då åker man trots regnet på att städa verandan, lägga om taket, fernissa båten, klippa gräset eller något annat kroppsgöra. Jag är inte sådan att jag gärna lyfter ett finger i onödan så att säga. Nej, vad jag istället gör är att slås av ett sjukt underligt infall. Radion står på där mor min står och knådar bullar. Signaturen till Melodikrysset går på och i ett skumt rus beslutar jag mig för att lösa saken. Förmodligen första och sista gången i mitt liv -- trots fullständig succé. Jag lyckas nämligen med det fullkomliga konststycket att lösa hela krysset, om än med viss hjälp av min kära moder när Putte Wickman blåste klarinett. Höjdpunkten för egen del var dock när jag knäckte en finsk folkvisa. Det är inte direkt det första ämnet jag skulle välja i Jeopardy om man så säger: - Finska folkvisor 500, tack!

Det enda grå på himlen med lösningen av melodikrysset var att jag kände mig en aningens jätteäldre än vad min ålder enligt passet är. Jag hade förvandlats från en skön, tillbakalutade, über-fräckt fräsig snubbe i de knappa 30 till en äldre herre över de 70. Jag hade liksom hoppat över ett halvt jävla liv. Jag skippade det där med familj, barn och barnbarn, bussresor, få pension, PRO och hela härligheten och gick rakt på de trista lördagarna med radion och Melodikrysset. Ett tag funderade jag allvarligt på att bringa mig själv om livet, men så ringde Joel, så nu ska jag, Joel och Lennart spela lite boule, mosa i oss en massa mandelkubb och sörpla kaffe på fat samtidigt som vi sultar på en sockerbit. Tur det finns likasinnade.

Igår väcktes jag strax efter elva. Jag var fullständigt mörbultad. Jag hade trots allt suttit uppe och krigat intill ljusa morgonen bara några timmar tidigare. Men. Frisk, ung och rask som man är studsade man upp eftersom det vankades go-cart. Jag ser mig själv lite som en Ari Vatanen, så för att inte göra övriga i sällskapet ledsna och griniga på grund av uteblivna vinster hade jag valt att lägga på mig några extra kilon, framför allt muskler, men också i form av en begynnande bilring. Att vara smal och smärt är ju lite av räcingens ABC. Ju lättare du är, desto fortare går det.

Väl på plats lottades heat och startordning upp. Sedan sneglades det oroligt mot Håkan och Hjördis från Hjo med barnbarn som susade fram över banan. De skulle som väl var inte ställa upp i den stora huvudtävlingen. Jag kände mig segerviss, men för att inte sprida dålig stämmning valde jag den sämsta bilen för att ge de andra en chans. När så starten gick höll jag igen något och la mig sist i fältet för att de andra skulle få känna lite på banan. Under andra varvet hade jag planerat att gå upp och leka lite med mina kombattanter, men istället körde jag helt sonika igenom lite grus för att minska mitt fäste. Jag snurrade runt. Nu skulle jag i alla fall behöva få kämpa lite för att vinnna. Jag valde dock att avstå från att ta mig till final av välvilja för att inte fullständigt förnedra övriga deltagare.

Efteråt hyllades jag för min fantastiska körning och utsågs till överlägset bästa förare, samt den som varit mest sportslig som ädelt avstått från att förödmjuka alla andra.
 
Det mesta av ovanstående är ett totalt ihopkok av ljug. Det enda som har antydan till sanning är att jag ser mig själv lite som en Ari Vatanen, att Håkan och Hjördis från Hjo var på plats, samt att jag inte körde final. Hur som helst var det underbart roligt.